I Tove Janssons ”Pappan och havet” drabbas Muminpappan av en livskris. Han känner sig inte behövd, han kan inte beskydda sin familj så som han anser att han borde. Problemet är att de helt enkelt inte är i något större behov av beskydd, de klarar sig ganska bra som det är. Muminpappan förlorar allt mer sitt manliga självförtroende. Han tar med sig familjen på ett äventyr till havs, för att där kanske hitta några faror som han kan beskydda dem från.

Det är lätt att påminnas om Muminpappans frustration när man läser om den medelålders förloraren Peter i Erik Helmersons ”Den onödige mannen”. Skillnaderna är dock många. Muminpappans familj spelar med i beskyddarleken (åtminstone i början), överseende och med viss ömhet. Peters familj tycker mest att han ställer till besvär. Hans äktenskap med Ylva är stendött sedan länge, och av hans lovande journalistkarriär blev det ingenting. Tonårsdottern är avståndstagande på det sätt som tonåringar gärna excellerar i.

I omvärldens ögon prickar Peter in alla rätt på vår tids töntskala: medelålders, medelklass och man.

Men som ni nu kanske redan gissat kommer det en dag då den kuvade Peter får nog. Vi har ju sett honom förut, den hämnande familjefadern som löper amok. I filmer som ”Falling down” och i den svenska skönlitteraturen; på senare tid i Mons Kallentofts ”Fräsch, frisk och spontan”, Hans Koppels ”Vi i villa” eller Thomas Engströms ”Dirty Dancer”. De gör det på lite olika sätt; en del genom att ta till våld, andra genom att ställa till diverse former av förtret. Peter gör det senare. Han har mage att polisanmäla några fotbollshuliganer som stör honom på en match, och förvandlar därmed familjens liv till ett helvete fyllt av hot och trakasserier. Till och med den bäste vännen sviker honom i nödens värsta stund. Gör han ändå rätt som säger ifrån?

Dagens Sverige som det skildras utifrån Peters korståg är en farlig plats; fylld av hot, våld och orättvisor – men märk väl bara orättvisor som drabbar den i grunden rätt privilegierade Peter. Det här är inte en bok som reflekterar, nyanserar eller analyserar. Den pekar rätt upp och ner på ett moraliskt problem men lämnar åt läsaren att ta ställning.

Dock är det lätt för läsaren att ställa sig på Peters sida, eftersom i princip alla andra personer i boken är ganska endimensionellt tecknade. Huliganerna är genomgående huliganer och visar inga andra sidor. Ylva förblir konsekvent iskall och oförstående boken igenom utan att någon utveckling sker. Samma sak gäller för Peters osympatiske redaktör på tidningen. Även om avsikten är att skildra allt genom Peters medvetande borde författaren ha utnyttjat sin allsmäktighet och gjort det hela lite mer komplicerat än det nu är.

Erik Helmersons bok har i förhandspratet framställts som en provokation, ett återupprättande av en förlöjligad mansroll, av en förhånad medelklass. För mig framstår den snarare som en sorgesång, och det enda som provocerar mig är den ofta irriterande förenklingen. Några spadtag djupare och Erik Helmersons roman hade kunnat bli så mycket intressantare.