Förhållandet mellan del och helhet i ett samtidsmedvetet berättande har alltid sysselsatt Dag Solstad . Från början ställdes frågan inom ramen för ett bekämpande av den psykologiska människan till förmån för en politisk människa. Senare, i och med 90-talsromaner som ”Professor Andersens natt” och ”T. Singer”, har Solstad skildrat individer som konfronteras med en existentiell tomhet som också har att göra med hur den moderna framstegsutopin bleknar bort – antingen genom att den fläckvis förverkligas eller genom att många slutar tro på dess karta över en möjlig framtid.
I Armand V , den roman som nu utges på svenska, möter läsaren en liknande tomhet och oro. Solstad har emellertid givit ”Armand V” en undertitel (och en organisation) som förser den existentiella rannsakan med en ytterligare nivå: ”Fotnoter till en outgrävd roman”.
Texten möter läsaren i form av 99 korta stycken som kommenterar en roman som författaren varit ur stånd att skriva. I dessa fotnoter får vi följa karriärdiplomaten Armand, från studieåren på Oslo universitet, över de tidiga utnämningarna och fram till banans kröning med ambassadörsvärdigheten i London, skuggad av den olycka som drabbar sonen, yrkesmilitär, vilken mister synen under ett uppdrag i Afghanistan.
”Armand V” tillhör en stor berättartradition där texten vi läser ges en ouppnåelig proveniens inuti dess egen fiktion eller metafiktion, exempelvis genom att läggas fram som en brevsamling eller någon annan ensemble av delar vars helhet endast kan bärgas genom att delarna organiseras och tolkas som ett eko ur den skingrade helheten. Detta får konsekvenser för hur det mänskliga gestaltas i huvudpersonens skepnad: en ärrad diplomat som börjar tvivla på sin roll som tjänare inom den världsmakt Norge tillhör via Nato.
Det demonstrativa formarbetet ironiserar emellertid också över den avantgardistiska konvention som montaget avbildar. Berättaren hävdar inte bara att fotnoterna finns endast därför att han varit oförmögen att skriva ”romanen där uppe”. Han menar också att vissa saker, exempelvis en för Armand viktig kärlekshistoria, bara återges i fotnoterna, ”som en hemlighet”, inte i den egentliga romanen.
Till yttermera visso sägs fotnoterna ”lida”: kanske av sin begränsning, av sin mängd, av sin korthet och sin åtskillnad från den oskrivna romanen–utopin.
Vi har alltså att göra med ett genuint romantiskt fragmentarium. Men trots talet om en roman där uppe är helheten mer i Aristoteles anda än i Platons, och kanske ligger Solstads konstnärliga triumf just i detta.
Den fragmentariska formen aktualiserar visserligen något som fanns som en idé, men inte där borta utan inom den skapande. Att formen föds ur oförmågan att skriva en vanlig roman innebär också att förmågan att skriva räddas från automatiken och pånyttföds som kunskap: endast den som kan sluta bete sig på ett visst sätt kan sägas kunna det han gör.
Armands oförmåga att lämna den makt han tjänar framstår i detta sammanhang som en desto djupare tragedi.
