Det är tre år sedan Expressen avslöjade vad som skulle komma att bli en av de mest omskrivna konstskandalerna i modern tid. Pontus Hultén, tidigare chef för Moderna Museet, hade låtit tillverka ett hundratal kopior av Andy Warhols berömda ”Brillo boxes”, försett lådorna med falska äkthetsintyg och prånglat ut dem på konstmarknaden där de såldes för miljonbelopp.
Varför den internationellt respekterade och ekonomiskt oberoende museimannen plötsligt skulle ha slagit in på en bana som förfalskare förblev ett mysterium. Den ende som hade kunnat räta ut frågetecknen, Hultén själv, avled 2006.
I ”Den stora konstsvindeln” har filosofen och kulturskribenten Thomas Anderberg satt sig att granska fallet närmare. Vad som i förstone kan tyckas vara ett solklart fall av bedrägeri, visar sig leda in i en konstfilosofisk labyrint som leder långt bortom det uppenbart ironiska i att kopior av kopior av vanliga tvättsvampskartonger kunnat säljas för hundratusentals dollar på en överhettad konstmarknad.
Hur kunde det bli så? Med säker hand lotsar Anderberg läsaren genom 1900-talets konstteoretiska strider, där just Warhols Brillolådor (ursprungligen utställda på The Stable Gallery 1964) utgör den symboliska milstolpen för det som filosofen Arthur Danto kallat för ”konstens slut”. Hädanefter kunde allt vara konst, så länge konstvärlden ansåg det vara konst.
Hultén applåderade popkonstens nedrivning av gränsen mellan ”högt” och ”lågt”. I likhet med många andra såg han det som en demokratisering av konsten.
Med tiden insåg han dock att den värderelativism som popkonsten banade väg för, bara ersatte en elit – konstexpertisen – med en annan: de nyrika konstspekulanterna. I spetsen för denna utveckling gick Warhol, som cyniskt förnekade alla andra värden i konsten än de rent ekonomiska.
Hultén surnade till. ”Brillolådan som provokation var rolig; Brillolådan som investeringsobjekt var däremot ett hån.”
Det är mot denna bakgrund, menar Anderberg, vi måste förstå Brilloskandalen. Likt en god detektiv prövar och förkastar han olika motiv till Hulténs handlande, för att till slut fastna för den noblaste förklaringen: det handlade inte om girighet, utan om en anarkistisk konstkupp i den tidige Warhols anda. Ett sabotage av konstspelet för att visa på den absurda sammanblandningen av estetiska och ekonomiska värden. Syftet skulle ha varit att reproblematisera den värdediskussion som Brillolådorna en gång givit upphov till.
Det kan låta långsökt, men Anderberg argumenterar övertygande för sin sak. En besvärande fråga återstår dock att besvara. Varför försökte Hultén in i det sista mörka sitt tilltag? Enligt Anderberg skulle han helt enkelt ha fått kalla fötter då han insåg att skämtet gått överstyr: att det som i konstvärlden kunde ses som ett practical joke kunde leda till fängelse i världen utanför. Hultén ångrade sitt experiment och valde att tiga still.
Men detta är alltså rena spekulationer. Om det finns något problem med Anderbergs framställning så är det just det, att spekulationerna utmynnar i en officiös historieskrivning som entydigt rentvår Hultén från alla misstankar. Han förses rentav med helgongloria. Hultén ”ville slänga ut månglarna från templet och hålla det öppet för de fattiga”, heter det på ett ställe. ”Allt tjänade ett högre syfte”, fastslås det myndigt på ett annat. Man påminns om att också denna bok är en del av konstspelet, där det gäller att inte trampa fel personer på tårna.
Men det är en invändning i marginalen. Att Anderberg skrivit en skarp, lärd och upplysande bok råder inga tvivel om. Man läser den som en spännande pusseldeckare. På kuppen får man en utmärkt introduktion till den moderna estetiken, ett intressant porträtt av Andy Warhol och en rad insikter i konstvärldens mekanismer och många konfliktytor mot ”världen utanför”.
