Horace Engdahls essäsamling Ärret efter drömmen dimper ned som en påminnelse om att det för inte så hemskt länge sedan ännu fanns tid och spaltutrymme också för det vaksamma läsandets konst. Boken samlar texter från 90-talet publicerade i Dagens Nyheter och numer insomnade tidskrifter som BLM och Artes, och man behöver inte mer än bläddra i den för att bli märkligt upprymd.
Det har inte så mycket med den stilistiska elegansen eller höga bildningshalten som med allvaret, självförtroendet och tillliten till läsaren att göra. Engdahl tillhör det utspridda fåtal som ännu sätter konsten lika högt som religionen och vetenskapen, och nyromantiker som han är tvivlar jag inte på att Engdahl, liksom Vico på 1700-talet, sätter konsten högst i pyramiden. Det är hur som helst en återkommande tanke att konsten och litteraturen, även om ingen riktigt vet vad vi ska ha den till, är någonting absolut nödvändigt.
Upplyftande är också att han tillmäter kritiken samma värde. Engdahl har alltid insisterat på, och själv demonstrerat, att den kritiska essän är litteratur i egen rätt, den genre där litteraturens självreflekterande sida kommer till klarast uttryck. Reflektioner kring skrivandets villkor, drivkrafter och vedermödor löper också som en röd tråd genom boken.
Engdahl skriver för de intresserade om författarskap han tycker om, mest romantiska klassiker: Byron, Nerval, Almqvist och Stagnelius, men aldrig bara för att bekräfta deras kanoniska status, utan prövande, för att se om de ännu går att läsa och vad man i så fall kan få ut av dem. Ett par artiklar – en om Madame de Staël, en om Runeberg – handlar om just glädjen i att återupptäcka de bortglömda stendöda klassikerna, att under läsningens gång långsamt ”skolas i forna tiders känslor”.
Engdahl erkänner att han övat upp sig så pass att han numer helt spontant kan falla i gråt över Runebergs högstämda fosterlandsdiktning. Det kan låta dammigt, men faktum är att Engdahl aldrig är torr och tråkig. Lärdomen paras med nyfikenhet, tvivel och entusiasm, humor och oväntade infall.
Den enda artikel jag stör mig lite på, fastän innehållet är intressant, är den om akademiledamoten Ulf Linde, som har något inställsamt festskriftsaktigt över sig. När jag går till arkiven ser jag att texten i själva verket är ett tal hållet vid en prisceremoni, vilket förklarar det kollegiala kelandet. Kanske borde det ha nämnts för att undvika missförstånd.
För övrigt idel paradnummer: om Stig Larssons poesi, Ola Billgrens måleri, Freud som essäist, kritikens dubbelgångare. Ska jag ändå lyfta fram någon text lite extra får det bli den fyrdelade essän om litteraturens ”grafomaner”: de skriftbesatta munkarna som försakat livet för att slita skift vid pulpeterna, med en ständig känsla av att ha missat det rätta ordet bara med en hårsmån.
En Kafka, en Mallarmé, en Blanchot. Roger Laport, Gunnar Björling, Arno Schmidt. Vad var det de drömde om att uppnå med sitt maniska tröstlösa plitande? Det outsägliga? Ett patos större än subjektet? Jag förstår det som bokens ärende att från olika håll och tider söka närma sig ett svar på den frågan.
