Många verkar föredra att känneteckna den finanskris som officiellt inleddes när Bush-administrationen tillät Lehman Brothers att gå i konkurs den 15 september 2008 som ett slags naturkatastrof av samma slag som den som drabbade Haiti tidigare i år. Som en blixt från klar himmel dök den upp vid horisonten. Vi ser nu följden i form av kraschade banker och stater, som Island och Grekland, som nära nog gått i bankrutt och tvingats ställa in betalningarna.
Händelser av detta dramatiska slag väcker förstås mängder av frågor. Vad var det som egentligen hände? Varför lyckades man inte stoppa bubblan inom den amerikanska fastighetssektorn? Detta katastroftänkande förstärks av ekonomer och experter som med stor pondus hävdar att krascher av detta slag numera egentligen inte kan inträffa. Avregleringarna av finansmarknaderna påstås ha skapat en mera effektiv marknadsmekanism som utjämnar konjunktursvängningarna. Andra hävdar att vi nu har en ny ekonomi som fungerar på annat sätt än den gamla. Utan tvivel har dock denna trygga tillförsikt skakats i grunden. För närvarande väller det ut böcker och analyser som försöker förklara hur det som egentligen inte kunde inträffa ändå inträffade.
Men kanske borde man inte vara så förvånad. Faktum är att länder och regioner regelbundet drabbas av finansiella och ekonomiska kriser. De är förstås av olika storhet och dignitet – och om denna kan sägas att den är ovanligt global och kraftig. Men man behöver bara påminna sig om de senaste tjugo åren: Sverige och Finland i början av 90-talet; Mexiko, Argentina och ett antal länder i Sydostasien lite senare under samma decennium; dot.com-krisen år 2000. Och även om kriserna ser olika ut i många avseenden är likheterna också stora. Utan tvivel beror de på vissa svagheter i en ekonomisk ordning som bygger på olika aktörers – alltför ofta felslagna – antaganden om ekonomins utveckling på sikt. Marknadens aktörer tenderar antingen att vara allför optimistiska eller alltför pessimistiska; de dansar vilt kring guldkalven eller flyr i panik.
Mot denna bakgrund är det också förvånande hur fixerade många analyser av dagens finanskris är vid att hitta syndabockar. Vem skall hängas för det inträffade? Vem bär skulden till att tusentals nu mister sina jobb?
Intresset för syndabockar bygger på tanken att den globala ekonomin och det finansiella systemet i grunden fungerar väl och att kriser är något som beror på att någon enskild aktör klantat sig. Eller på att de varit för giriga och manipulerat systemet. Letandet efter någon att skylla på karakteriserar inte minst en rad av de nyutgivna svenska böcker som behandlar krisen.
I Lars Ahnlands ”Kasinoekonomins fall” är det mycket tydligt vilka skurkarna är. Det är banker, pensionsfonder och giriga toppchefer som spekulerat vilt med andras pengar. Generösa bonusprogram har gynnat kortsiktighet och kvartalskapitalism. Att sockra småspararna med förväntningar och till att ta alltför höga risker har gynnat deras saftiga plånböcker.
Till sitt förfogande har man haft en rad nya finansiella instrument i form av hedge-fonder, derivat och blankning. I många fall har man struntat i regler kring kapitaltäckning och rimliga riskbedömningar. Dolda makthavare och lobbyister har också talat i örat på politikerna som genomfört uppmjukningar av ett tidigare mera strikt regelverk.
Allt understött av ryggdunkande akademiska ekonomer – flera med Nobelpris i bakfickan – som gett teoretiskt stöd för ett ökat risktagande. Analysen blir ensidig och förfaller inte sällan till ett rent konspirationstänkande.
I Joel Dahlbergs ”Bankbluffen. Så blir du blåst på dina pengar” blir det ännu tydligare vem fienden är. Dahlberg gör i och för sig inte anspråk på att mera djupgående förklara finanskrisens orsaker och mekanismer. I stället innehåller boken en diger anklagelseakt mot banker och finansinstitut. Några av kapitelrubrikerna tydliggör vad det handlar om: ”Så lurar man fem miljoner fondsparare”; ”Gör banken glad och betala med kreditkort”; ”Svindlande vinster och svällande bonusar”.
Det är förstås lätt att göra poänger på hur banker tycks kunna göra pengar på allt och alla. Man tar ut höga avgifter på transaktioner och säljer tjänster som kunden inte behöver. I smyg minskar man rabatten på bolånen. Så visst är det sant: frågan kan naturligtvis ställas om inte allt vad de egentligen gör på banken efter tre är att hitta på nya sätt att skinna sina kunder. Men som ett sätt att försöka förstå vad som hände i det globala finanssystemet på hösten 2008 duger förstås inte ett sådant upplägg.
Den välkände nationalekonomen på vänsterkanten Stefan de Vylder ger i så fall i sin ”Världens springnota. Finanskrisen och vägen framåt” en mera nyanserad bild av händelseutvecklingen. Han gör en längre exposé över tidigare finanskriser och påpekar systemdragen även i denna kris.
På ett systematiskt sätt redovisar han de olika ståndpunkter som finns om bakgrunden. De omfattande så kallade sub prime-lånen även till människor med skral ekonomi – enligt en lag från 1977 som sedan skärptes under Clintons tid som president – spelar förstås en viktig roll.
Men i likhet med Nobelpristagaren i ekonomi från förra året Paul Krugman och andra menar de Vylder att detta bara var en bricka i spelet. Bakgrunden till den akuta krisen står att finna i en kombination av faktorer där även avregleringarna av finansmarknaderna under 80-talet, tillkomsten av nya (mindre reglerade) skuggbanker i form av hedgefonder samt den lågräntepolitik som fördes under Alan Greenspans tid som chef för Federal reserve spelar in.
Förtjänstfullt påpekar han också de allvarliga följder som krisen kommer att få för de allra fattigaste i världen. Åtminstone för deras skull är det viktigt att de finansiella hjulen åter igen börjar snurra: inte minst visar 90-talets sammanbrott i Latinamerika och Asien hur dryg notan kan. För det som för oss känns som ett tillfälligt hack i en stigande välståndskurva förvandlas till akut matkris i många fattigare länder,
Hos de Vylder hittar vi alltså mindre av syndabockar och mera av strukturer och systemfel. Finanskriser handlar om psykologi och flockbeteenden som det är svårt att kapsla in med hjälp av regleringar. Men det är klart: som vänsterekonom kan han naturligtvis inte helt avhålla sig från att utpeka giriga fond- och bankfonder som särskilda skurkar i sammanhanget.
Samtidigt är det svårt att inte hålla med om att det ligger en hel del i denna kritik. En del av krisens huvudaktörer har onekligen passerat anständighetens alla gränser. Men vad skall då göras? Liksom de flesta andra har de Vylder inga direkt konkreta förslag. Hur man skall kunna skapa system som minskar lockelsen och möjligheten för finansmarknadens aktörer att ta alltför höga risker lär i stället bli politikernas huvudbry för en lång tid framåt.
