Flickan som uppträder som pojke är ett vanligt motiv i ungdomsböckerna; en tysk forskare har funnit att ett ämne som ”flicka som soldat” har uppträtt i populärlitteraturen i mer än 200 år. Motsatsen är mindre vanligt, men förekommer. Mark Twain lät Tom Sawyer förkläda sig till flicka, Hans-Eric Hellberg varierar motivet hundra år senare i ”Love love love” och så har vi ju Dame Edna och hennes fränder. Men när Terence Blacker skakar om könsrollerna i Pojke Flicka går han ett steg längre.
Den tuffe amerikanske 13-åringen Sam Lopez flyttar efter moderns död till sina engelska släktingar i en förort till London och börjar sin skolgång klädd till flicka - ett practical joke för att retas med tjejerna. Men då inträffar det oväntade. Visst måste han ta efter tjejerna en smula men egentligen sätter han trenden bland dem, gör dem grabbiga, vulgära, våldsbenägna, lanserar girl power.

Blacker skriver ren crazy, där han hela tiden
håller sig på ytan av personteckningen men ändå prickar in en del angrepp på gängse schabloner. Motsatsen engelskt - amerikanskt är ju mycket tacksam: inte bara den smågangster som är Sams far karikeras utan också det korrekta engelska familjelivet. Han driver hejdlöst med alla vuxna. Och han smickrar unga läsare med att göra ungdomarna både fyndiga och rejäla.

Många stämmor talar i boken. Varje gestalt berättar sin egen version i korta avsnitt, något som gör texten ledig, lättläst och rik på jargong. Visst märks ibland konstruktionsritningarna. Författaren har satt sig i sinnet att i en halsbrytande intrigroman kring ett miljonarv programmatiskt bryta sönder alla genusmönster. Den som bor i Sverige kan ibland tycka att han slår in öppna dörrar. Redan 1977 pläderade Hans-Eric Hellberg i ”Love love love” för ett mjukare samhälle, där både ”kvinnor och män slipper sina tvångströjor och får vara människor”.
Nu har man hunnit så långt i England att ”Pojke Flicka” använder samma medel och mynnar ut i en
liknande sensmoral: man skall leva sitt liv som den man verkligen är och inte enligt andras uppfattning om hur man borde vara. Men kanske tål det att upprepas. Och det finns faktiskt åtskilligt att fundera över i Blackers fars.