Om kriminalromanens samhällskritik skall besitta åtminstone någon trovärdighet, måste författarna handskas varsamt med konspirationstänkandet. Det går rimligtvis att föra fram en kritisk idé även utan att förankra rötan i samhällstoppen. Kanske är det inte heller nödvändigt att låta ­Robert Mugabe stämpla mot en frilansjournalist i Stockholm.

Det senare sker i Nuri Kinos och Jenny Nordbergs roman Den motvillige journalisten. Välgörarna. Den motvillige är en assyrisk flykting som provat på de flesta sysslor och som halkar in på journalistikens bana av en händelse. Ninos får höra talas om en gåtfull välgörenhetsorganisation, som satt bedrägeriet i system. De tusentals volontärernas ideella insatser verkar mest syfta till att säkra lyxlivet för den danske grundaren; det finns en del yttre likheter med Tvind-rörelsen, men jag vet inte hur långt de sträcker sig. Ninos lejs av den stora morgontidningen som frilansare för att ­avslöja bluffen; det går på integrationskontot.

Även Katarina Wennstam har en journalist som huvudperson. I hennes nya roman ­Dödergök kommer hjältinnan Maria Allende en rättsröta på spåren. En polisman sitter i fängelse för att ha mördat sin fru. Men mordet omgärdas av alltför många frågetecken för att hjältinnan inte skall gå vidare när hon fått vittring. Även om polismannen kan ha dömts på felaktiga grunder, hade han dock under lång tid misshandlat sin hustru. Det är också en gåta att han fick behålla jobbet, trots en tidigare misshandelsdom.

Maria Allende ställs inför en moralisk konflikt. Skall hon följa fallet, eller låta det bero? Det är ändock en våldsman och kvinnomisshandlare av värsta slag som sitter inne. Den moraliska konflikten och de eventuella missgreppen i utredningen genererar skeendet. Kårandan och juridiskt slarv: det räcker för att driva historien framåt.

Katarina Wennstam varierar också tempot och tekniken i sitt berättande på ett sätt som gör att man som läsare bara glider vidare för att se hur det skall sluta. På köpet får vi en kritisk demonstration av kollegialitetens fördärv och spridda inte­riörer från kärleken i den unga svenska medelklassen i det 21:a århundradet.

Jenny Nordberg och Nuri Kino gör tvärtom. Förutom en del lyckade satiriska inslag fläskar de på med en konspiration som sträcker sig över hela världen och involverar både Mugabe, den förra svenska regeringen och en ledande tysk mediekoncern.

Det är synd. De har en historia om välgörenhetsbedrägeri och slemma figurers hänsynslösa utnyttjande av unga idealister och allmänhetens vilja att hjälpa. Det borde ha räckt. Mugabe behöver inte vara med, och vi kunde med fördel ha sluppit den parodiska uppskruvning av konspirationstänkandet som ­visar sig i slutet då den motbjudande sektens arvtagerska görs till dotter till, ja, gissa vem.

Katarina Wennstam litar på sitt ämne och sitt ärende. Därför fungerar hennes roman, både som kritik och spänningsskapare, medan Nordberg och Kino låter fantasin skena. Bedrägeriet går förlorat i den konspiratoriska frestelsens bedrägliga dimmor.