Mycket blod har runnit under broarna sedan ”Morden på Rue Morgue” – denna Edgar Allan Poe-novell från 1841 som brukar framställas som grundstenen för deckargenren. Ordet deckare har sedan fått följa med trots att det är få titlar i dagens kriminallitteratur som är några renodlade detektivhistorier. Privatdetektiven har blivit så exotisk att denna i princip förpassats till kolonialkitschiga framställningar av Alexander McCall Smith eller Tarquin Hall.
På deckarhyllan löses annars mordfallen numera av allsköns löst folk såsom poliser, rättsläkare, jurister, psykologer, forskare, journalister – you name it. Dessutom sammanförs här gärna thrillers, agentromaner och mer svårkategoriserad spänningslitteratur som inte nödvändigtvis följer vad litteraturforskaren Tzvetan Todorov kallat kriminalromanens typologi. Så vad ska man kalla rasket istället – ”spänningslitteratur”? Det blir i så fall en mycket brett tilltagen genre vilket tre nyutkomna svenska böcker kan illustrera.
Låt oss börja med det mest välbekanta. Tryggt i mittfåran finner vi Michael Hjorth och Hans Rosenfeldts ”I det fördolda” – en absolut typisk svensk polisroman i traditionen från Sjöwall/Wahlöö. Hyggliga men mer eller mindre desillusionerade poliser, tillsammans med en sexmissbrukande och emotionellt avtrubbad kriminalpsykolog, undersöker sprickorna i överklassfasaden sedan ett mord begåtts på en av eleverna på en välrenommerad internatskola.
Just vanliga hederliga, om än lite trötta, poliser i konfrontation med välpolerad och kall överklassmiljö känns inte helt obekant. Det är förstås absolut inget fel i detta, lika lite som det är originellt. Det är ungefär som med konsthantverk – en fint flätad näverkorg behöver inte vara originell utan bara… ja, fint flätad helt enkelt. Och det stämmer in på Hjorth och Rosenfeldts bok – ett väl utfört arbete.
Som eventuell kontrast finner vi då Denise Rudberg som med sin ”Ett litet snedsprång” utlovat introduktionen av en ny genre inom spänningslitteraturen: elegant crime. Raymond Chandler skrev 1944 i sin essä ”Mordets enkla konst” att en detektivroman inte når framgång genom reklam utan genom en långsam destilleringsprocess. Det var för all del länge sedan detta skrevs och Rudberg – som själv har en bakgrund inom reklambranschen – kan stoltsera med att såväl ha ett kontrakt på tre titlar (av nio planerade) som att redan på förhand ha sålt filmrättigheterna till SF. Genrebeteckningen i fråga är ju onekligen ”catchy”.
Men så vad handlar det om? Tja, där överklassmiljön hos herrarna Hjorth och Rosenfeldt var med som en kryddning är det här snarare tänkt som hela anrättningen. Inte enbart de utredda utan även utredarna ska i möjligaste mån tillhöra överklassen. Sedan är det väl inte så mycket elegant crime vad gäller tillvägagångssättet att upprepat köra över offret med en bil – såsom det är frågan om här – men på omslaget står det också nästan lite ursäktande: ”Brotten är inte vackra men miljöerna är eleganta”.
Idén är förstås rolig men det bör varnas för att den som förväntar sig en genomgående atmosfär av glitter och glamour blir rejält besviken. Kontrasten gentemot gängse polisromaner är förbluffande svag. Även om huvudpersonen själv – åklagarsekreterare Marianne Jidhoff (som för övrigt har en tämligen perifer roll i själva utredningen fram till att hon kliver in och avgör på slutet) – kommer från överklassmiljö visar sig avståndet mellan diskbänksrealismen och kristallkronerealismen inte vara särskilt långt.
Det är påfallande mycket grå vardag med städning, relationsproblem och plingade mikrovågsugnar som gäller även här. Oavsett detta är det förstås reklammässigt smart att lansera det som en helt ny genre, liksom Lapidus gjorde med ”stockholm noir”. En näverkorg förbliver dock en näverkorg och i Rudbergs fall är den i högsta grad standardmässigt flätad – för att nu inte säga: konservativt.
Även i det sista och mer avvikande exemplet på nyutgiven spänningslitteratur har vi med nordeuropeisk överklassmiljö att göra – även om den såg radikalt annorlunda ut på 600-talet. Huvudpersonen i historieprofessor Dick Harrisons medeltidsthriller ”Niding”, Ulvbjörn Vamodsson, presenterar sig som ”herre till Borg, kung av de östra götarnas land”. På grund av odjuret inom sig har han dock begått ett mord på en man som stod under hans beskydd och har därför klassats som niding (illgärningsman). Detta resulterar i att han inte kan avnjuta sitt välstånd utan för att göra rätt för sig tvingas ge sig ut på jakt efter en bortrövad stormannadotter.
Dagsritt följer på dagsritt i jakten på förövarna, de mystiska ”härjarna” – en jakt som också blir ett sorts sökande efter nämnda odjur inom honom själv. Det är en viss utmaning att orka följa med genom de 404 blodsbesudlade sidorna även om man provianteras med såväl mystik som spänning. Å andra sidan är berättelsen otvivelaktigt skriven av en djupt kunnig person och man får – hjälpt av ett efterord där Harrison klargör vad som är fiktion och vad som är fakta – lära sig en hel del om en svunnen verklighet, om än inte just hur man flätade näverkorgar.
