David Karlsson hoppade av från Kulturutredningen och ger nu ut sin bok om arbetet. Men ”En kulturutredning: pengar, konst och politik” är också en välgrundad plaidoyer för kulturpolitikens nödvändighet.
David Karlsson ser kulturen som en del av den demokratiska infrastrukturen. Han anför Amartya Sens idé om den indiska samtalstraditionen som en förutsättning för landets demokrati. Demokratin kräver en offentlighet: skolor, bibliotek, böcker, tidningar och tidskrifter. Den kräver mötesplatser. Därför kan nätet aldrig ersätta den traditionella pressen; David Karlsson talar om bloggarnas ”balkanisering” av det offentliga samtalet. Kulturpolitiken blir en demokratisk nödvändighet.
Kulturen har därmed en given politisk legitimitet. Den behöver inte motiveras med nytta eller ekonomisk vinning. På senare år har det annars varit populärt att påpeka att offentliga kultursatsningar skapar mervärde inom flera sektorer. Kulturen lockar besökare, men exempel från Tyskland visar att den också lockar till företagsetableringar och investeringar. David Karlsson betonar dock att alla beräkningar av kulturens sekundära vinster är osäkra och att den inte heller behöver en sådan motivering.
Det är dock tänkvärt att de mest lyckade exemplen på kulturen som etableringsfaktor är de städer där man respekterat kulturens integritet och egna traditioner. När man satsat mer kortsiktigt och kommersiellt har resultatet blivit saämre. Därmed upphävs den falska motsättningen mellan konstens värde och samhälleliga nytta.
Utifrån sådana resonemang kritiserar David Karlsson Kulturutredningen och den senare framlagda kulturpropositionen på flera punkter. Han skriver att avskaffandet av den statliga inkomstgarantin för förtjänta konstnärer är huvudlöst: ”Direkt stöd till enskilda konstnärer är en av de mest kostnadseffektiva åtgärder som finns.”
Han kan rentav åberopa Margaret Thatcher för sin sak, Thatcher som vid ett tillfälle konstaterade att konstnärerna fortsätter att skapa, hur mycket regeringen än försämrar deras villkor.
David Karlsson kritiserar också den föreslagna förändringen av litteraturstödet. Från medborgarens synpunkt ”spelar det liten roll om den lyriksamling man läser är utgiven av Norstedts eller Ellerströms förlag”, skriver han. Styrkan i titelstödet, där Kulturrådets expertgrupp endast tar ställning till bokens kvalitet – inte till förlagets ekonomi, är att det ger små förlag möjlighet att konkurrera med de stora på samma villkor.
Det gör att litteraturstödet är den stödform som mest konsekvent möjliggör förändring och förnyelse. Och det vill då både utredning och regering ersätta med ett system som tvingar förlagen att gå med förlust för att få stöd. Det är både kortsiktigt och korkat, även om David Karlsson inte använder predikatsfyllnadens avslutande ord.
David Karlssons bok är mycket bra. Han analyserar systematiskt kulturen och dess förhållande till ekonomi och politik. Han är konsekvent i sitt försvar för kulturen som egenvärde, och han ger övertygande argument för sina ståndpunkter liksom för sin kritik av Kulturutredningens, och många kulturpolitikers, tro på detaljreglering och strikt formaliserade beslutsvägar. Det är tveklöst bättre med en smula anarki och oförutsägbarhet på det kulturpolitiska området.
