Hos den på nynorska skrivande Tarjei Vesaas (1897–1970) är romanen ”Grodden” från 1940 (på svenska 1951 i översättning av Gustav Sandgren) en vändning från realism till förtätad modernism. I denna isande skildring för han läsaren nära moraliska problem ingen kan kringgå. ”Grodden” utkom det år när Hitler ockuperade Norge, och romanen speglar krigssituationen utan att låsa sig vid den.
Miljön är en bördig ö vid norska kusten, dominerad av Karl Li och dennes stora loge och fruktträdgård. Dit kommer en främling, Andreas, som varit med om en traumatiserande sprängningsolycka. Landskapet lockar den trasige mannen till sig med lindrande röst. Men det är som fördärvbringare han kommer.
Dittills har de värsta konflikterna på den fridfulla ön handlat om kärleksbekymmer, eller om de gamla arbetskarlarna Haug och Dal och deras dåliga samvete när de tar ledigt i augustihettan och dricker öl.
Andreas råkar få se hur några suggor vars kultingar skall kastreras löper amok och försöker döda varandra. En tredje, yngre sugga äter upp sina barn. Han blir galen av vad han ser: ”En stöt genom honom – hans förnuft brann upp. Men han såg ut som förut.”
Han flyr från platsen, möter Karl Lis dotter Inga och dödar henne, varefter flera av öns invånare börjar jaga honom: de lugna bönderna förvandlas till en lynchmobb som dödar honom intill Karl Lis loge.
Öbornas efternamn säger att de hör till landskapet: li (bergssluttning), haug, dal. Efter morden lyckas änkan Kari Näs kalla samman alla dessa irrande platser till en självrannsakans natt i den stora logen. I gryningen säger den unga kvinna som sist såg Inga i livet att hon skall ha ett barn. Livet återvänder.
Det finns likheter mellan Vest och den flyende unge mannen i Thorsten Jonssons berömda novell ”Fly till vatten och morgon” från 1941. Vissa av svenskens rader kunde ha stått i ”Grodden”: ”Han blev trött, men inte trött som yngling, som tjuguåring, utan mindes hur det kändes att vara trött som barn.” Det är också som tillvarons barn Vesaas betraktar sina gestalter.
I dag läser vi ofta om sörjande kollektiv som drabbats av någon katastrof – Englamordet, någon skolmassaker – och försöker trösta varandra. Vesaas roman är en mer komplex berättelse om ett drabbat kollektiv som ställs inför skammen att ha upprepat mördarens handling. Författaren moraliserar inte, utan låter dem träda fram i en moraliskt meningsfull nakenhet i en fiktion där rummet inte står i motsättning till metafysiken, lika litet som vars och ens ensamhet står i motsättning till det ömsesidiga beroendet.
Ibland utvecklar berättelsen en oerhörd ömhet, som när Haug och Dal bär hem den mördade Inga till hennes mor. De hänvisas till hennes ”ungflickskammare”, och då heter det: ”Det var konstigt där. De gick försiktigt. Förstod inte varför. Så har Inga velat ha sitt rum, tänkte de.”
Senare skall Haug och Dal ensamma vaka över den döde mördaren. Dessa lösarbetare är väktare av romanens moraliska budskap, på en gång gåtfullt och öppet för alla ännu efter snart sjuttio år.
