De flesta anser nog att kommunismen är en förlorad ideologi. Jonas Sjöstedt (tidigare EU-parlamentariker för Vänsterpartiet) har i intervjuboken Masthugget Moskva Madrid samtalat med ett par som i stort sett har varit med från den svenska kommunismens början, även om Bengt och Greta Segerson bara var tre år gamla när dåvarande Socialdemokraterna splittrades och Sveriges Socialdemokratiska Vänsterparti, grunden till Vänsterpartiet, bildades.
I boken berättar fotfolket, två vänsterpartister, om sin strävan och om sina ideal. Att det just är kommunister som beskriver sina erfarenheter av ett Sverige i förvandling tycker jag fyller en lucka, eftersom det förmodligen bara är svenska nazister som drabbats av lika stor beröringsskräck. Inte minst för att båda dessa grupper – naturligtvis inte utan fog – förknippas med diktatur, förtryck av oliktänkande och systematiska massmord.
Om man anser att nazismen och kommunismen är samma andas barn, då kanske man ska läsa Bengts och Gretas berättelser, inte minst om kampen för ett demokratiskt Spanien, där Bengt mot slutet av 30-talet ingick i de frivilligas internationella brigad. Deras oförtrutna holmgång mot fascismen imponerar. Deras beskrivningar av ett Sverige där det periodvis har varit svårare att vara kommunist än nazist känns också övertygande. Ingen av dem sticker dock under stol med hur blåögt de en gång såg på Sovjet. Greta erkänner utan omsvep att hon länge hade svårt att fördra sådana inom partiet som var kritiska mot Sovjets Östeuropapolitik.
Bengt och Greta Segerson beskriver också ett Sverige där de ekonomiska förhållandena för stora grupper var prekära. Gretas berättelse om sin egen påvra uppväxt illustrerar med önskvärd tydlighet det sagda: småbutiker som gick omkull när folk som regelbundet handlade på krita inte hade råd att betala sina skulder, pantbanken som en nödvändig realitet.
Vid två tillfällen var det, enligt Bengt och Greta, lättare att vara kommunist än annars. Dels när det visade sig att Sovjet faktiskt kunde bjuda fascismen motstånd vid Stalingrad 1942, dels under 60-talet när världen, inte minst det uppväxande släktet, radikaliserades.
Så sent som 2007, sa Greta (Bengt avled 1992): ”Jag har aldrig tänkt att det är något fel på den kommunistiska ideologin, problemet är att den har förvanskats. /.../ Tanken var ju att det var de arbetande människorna som skulle ha makten. Men det glömde de, i sin utveckling glömde de människan i Sovjet.”
I efterordet understryker Jonas Sjöstedt vilken katastrof stalinismen var för den socialistiska rörelsen. Boken om Bengt och Greta Segerson är ett stycke läsvärd och intressant modern nutidshistoria, ur ett i dessa dagar ganska ovanligt perspektiv.
