En eminent underhållande men trots alla oblyga lån också originell roman. Så måste man beskriva Mattias Ronges hyperaktiva och berättartekniskt synnerligen effektiva roman ”Den girige”. Hans debutroman kom ifjol, hette ”Tittaren”, och var i jämförelse en mer avskalad socialpsykologisk studie av det unga konsultgeniets uppgång och fall. Den var stilsäker och klaustrofobisk i effektiv förening. Nu är det dags för den helt fristående men ändå tematiskt besläktade uppföljaren. Den sociala och kulturella optiken använder sig här av en vidare lins. Det stilistiska registret är också brokigare; från okomplicerad psykologisk realism via spänningsroman till bred och gärna parodiskt laddad samtidsfresk.
Med risk för att lägga ribban orättvist högt leds tankarna till gamla hederliga och storstilade försök att fånga en hel tidsanda, att genom litteraturens förbluffande förmåga att gifta ihop det abstrakta och oöverskådliga samhället med ett fåtal konkreta individers emblematiska liv få fram ett destillat av vår Zeitgeist. Detta är en både lokal och grandios mänsklig komedi om Sverige, här och nu.
Mycket känns förvisso igen. Originaliteten ligger inte i intrigen eller miljöerna. Ett strategiskt tvärsnitt av befolkningen utgör spelpjäserna: från den nya ekonomins entreprenörer till den gamla ekonomins elektriker, från innerstad till förort, från svenne till blatte, från mobbare till mobbad.
Ronge lånar friskt från litterära och filmiska succéer som Jens Lapidus ”Snabba cash” och dansken Nicolas Winding Refns hypnotiska ”Pusher”. Också i Ronges roman fuckas det upp rejält. I grunden (mer eller mindre) hyggliga människor hamnar plötsligt i den undre världens rävsaxar, i en tillvaro av oskrivna men desto mera bindande kontrakt och fatala deadlines. En knarkleverans från Indien skiter sig, ett nyrikt företagarsnille drabbas av hybris, en kommunpolitiker sviker sina ideal, en ensamstående mamma får till slut nog. Allt hänger ihop på ett snillrikt och dramaturgiskt allt mer spänningsalstrande sätt.
Botten är vid romanens början redan nådd, i alla bemärkelser. Stenrike Bernard ligger kidnappad och bakbunden i en källare och hoppas på ett mirakel. Sedan rullas med flitiga tidshopp storyn gradvis upp samtidigt som ett i förstone mycket disparat och osammanhängande persongalleri introduceras. Färdriktningen är givetvis förutbestämd, det barkar åt helvete, men Ronge pytsar skickligt ut de (flesta) resterande pusselbitarna med osviklig tajming.
Vad som till syvende och sist får denna roman att sticka ut är omsorgen om detaljer, och då inte bara tidskoloriten som är nog så övertygande. Bäst är den märkliga och aldrig riktigt motiverade, men därför desto suggestivare, förekomsten av små eller stora främmandegörande grepp: Bernards märkliga missbildning i form av en tredje hand (i trakten av armhålan) som rör sig i takt eller otakt med saldot på bankkontot, den ensamstående mammans besatthet av en gnällig gubbe hon kolliderar med på stan. Visst levereras tolkningsnycklar, men det riktigt skickliga är att dessa aldrig till fullo förmår att övertyga. En gåtfull rest återstår. Den bladvändande läsare som berättelsen postulerar blir på ett överraskande och produktivt sätt både tillfredsställd och frustrerad. Detta kräver ett visst mod. Det skall onekligen bli spännande att ta del av Ronges nästa bok.
