”Ja, mina herrar, jag har kommit som erövrare rätt in i era hem, en droppe av det gift som ni har injicerat i historiens ådror.” Orden kommer från afrikanen Mustafa Said, som sitter på den åtalades bänk i en domstol i London, anklagad för mordet på en engelsk kvinna och för att ha drivit flera andra kvinnor till självmord.
Mustafa har i egenskap av kolonial undersåte iklätt sig rollen som kollektiv hämnare. Rättvisan kräver sina offer, i det här fallet vita kvinnor som låtit sig trollbindas av den bildade afrikanens exotiska charm. Det är ett rått och cyniskt spel, vars underliggande motiv pockar på en mera utförlig förklaring. Varför missbrukar den exceptionellt begåvade Mustafa, med en framgångsrik akademisk karriär i Oxford, sina talanger på detta sätt?

Ja, det är den mångbottnade gåta som utgör navet i den sudanesiske författaren Tayeb Salihs mästerliga roman
Utvandringens tid, först utgiven på arabiska 1966 och som nu, äntligen, finns tillgänglig i svensk översättning. Romanen brukar räknas som en av de allra främsta i den afrikanska och arabiska litteraturen, hyllad av kritiker som Edward Said, och med en självskriven plats bland romankonstens förnyare. ”Utvandringens tid” har ofta jämförts med Joseph Conrads ”Mörkrets hjärta”; det är samma tematik men med ett omvänt perspektiv. Kolonialismens deformering av Kurtz får en spegling i Mustafas hämnarroll. Och mörkrets hjärta är inte självklart beläget i Afrika utan bultar lika obönhörligt i imperiets egen huvudstad. Också den djupt originella och intrikata berättartekniken uppvisar vissa likheter med Conrads roman.

Salih närmar sig sin gåtfulla huvudperson i kringgående rörelser. Någon full och oförmedlad tillgång till hans inre ges inte. Lager efter lager blottläggs, men bilden som börjar utkristallisera sig blir hela tiden mer, i stället för mindre, komplicerad. Till en början är läsarens tillgång till
Mustafa helt beroende av bokens namnlöse berättare, som uppvisar mer än en likhet med honom.
Berättaren återvänder i romanens inledning till sin lilla hemby vid Nilens strand i Sudan efter en längre tids litterära studier i England. Tiden är tidigt 60-tal och landet har varit självständigt några år. Det mesta tycks sig likt.
Men en ny invånare har slagit sig ned i byn. Mannen driver jordbruk, har gift sig med en av byns döttrar och fått barn. Han är respekterad, men ingen verkar veta särskilt mycket om honom. På en fest träffar berättaren mannen, som plötsligt, och berusad, citerar en strof från en engelsk poet. Berättarens nyfikenhet är väckt och så småningom förstår han att mannen gjort en liknande bildningsresa som han själv, om än långt mer framgångsrik. Mannen heter Mustafa Said.
Långsamt och utan någon strikt kronologi rullas Mustafas historia upp, genom samtal med byborna och personer som känt honom i hans tidigare liv, genom återblickar och noggrant redigerade minnesfragment från huvudpersonen
själv. En djupt ambivalent relation uppstår mellan de båda männen, som kulminerar när Mustafa en dag är försvunnen, troligen drunknad, och berättaren plötsligt ställs inför att infria testamentets utnämning av honom till förmyndare för Mustafas två små barn.

Hemligheten Mustafa är både av individuell och kollektiv art. Det handlar om en unik individ, men också och desto mer om vad kolonialismen kan göra med en person som på ytan framstår som ett ovanligt lyckat exempel på dess civiliserings- och förädlingsprojekt. Mustafa lyfter sig upp från det föregivet efterblivna afrikanska mörkret och intar de fina salongerna i västerlandet. Han tillägnar sig kolonialmaktens språk och kultur. Han blir en framstående nationalekonom. Han spelar alla de roller som förväntas av honom i 1930-talets England. Men under den assimilerade fasaden jäser och hemsöker den splittrade kulturella identiteten honom. Våldet och hämnden väntar runt dörren.

Efter avtjänat sjuårigt fängelsestraff för mord slår sig alltså Mustafa ned i
den lilla byn vid Nilens strand. Går det att leva ett liv i sanning efter alla år av dubbelspel och manipulationer? Är försoning möjlig?
Det nya livet med fru och barn pekar på det. Men ambivalenserna finns kvar, också efter Mustafas försvinnande och förmodade död. I kölvattnet av detta inträffar nämligen grymma våldsdåd och tragedier i den annars så fredliga byn. Historien upprepar sig, men i förvrängd form. Några enkla moraliska slutsatser levereras inte.
”Utvandringens tid” är en kusligt knivskarp analys av kolonialismens psykopatologi, och vad den gör med både herrarnas och slavarnas tankar och begär. Det är också en roman som bär på en sällsam skönhet, med små insprängda utopiska glimtar av ett annat liv, bortom kulturens tvingande makt och politikens färdigskrivna manus.

På en resa till Khartoum gör berättaren och lastbilskaravanen han färdas med nattuppehåll mitt i öknen. En egendomlig gemenskap uppstår. Folk bjuder varandra på mat, vin och cigaretter. Någon stämmer upp till sång. Beduiner från
de angränsande dalarna ansluter sig till festen, både män och kvinnor. Över hundra människor har plötsligt samlats utan anledning. Berättaren tänker för ett ögonblick att ”vi alla var bröder, den som super, den som ber, den som stjäl, den som begår hor, den som kämpar och den som dödar”. Ett vackert och overkligt skimmer vilar över denna spontana fest, ”en plötslig aktion sprungen ur en nyck, liksom de små virvelvindar som blåser upp i öknen och sedan dör bort”.