Handelsstation vid Ponta Lenha vid Kongofloden i dåvarande Belgiska Kongo.
I de tidigaste resedagböckerna från kolonierna framställdes ofta det erövrade landet som jungfrulig mark, ett land som väntade på att tas i besittning. Men det fanns också en motsatt tendens. Det främmande var inte blott jungfruligt, det utgjorde också ett hot, ett mörker, som hotade att beröva västerlänningen hans oskuld. Det främmande landet erövrades, eller penetrerades för att anknyta till tidens sexualmetaforik, men det erövrade också västerlänningen.
I mästerverket Mörkrets hjärta, publicerad i bokform 1902, renodlar Joseph Conrad den senare bilden. Hans Afrika är outgrundligt mörker, uråldrigt och gåtfullt. Det ruvar på sin hemlighet. När berättaren Marlow vid ett tillfälle hör mildare bränningar slå mot båten blir det som en befrielse; de bär någon form av mening och blir en symbol för Västerlandets förnuft, en negation till Afrikas mörker.
Den västerlänning som söker sig uppför Kongofloden, en jättelik orm i Conrads beskrivning, berövas sin oskuld, eller ännu värre sitt förnuft. Han omsluts av mörkret.
Det mönstret provocerade Chinua Achebe till ett kritiskt svar, romanen ”Allt går sönder”, där han skrev om den civilisation som fanns i Afrika före kolonialismen, inte alltid ett gott samhälle, men inte heller ett mörker. Karibierna Wilson Harris och V S Naipaul har också använt mönstret i Conrads berättelse, fast mindre antagonistiskt.
Conrad tänkte som en kolonialist. Hans kollektiva beskrivning av de infödda understryker tendensen. De framställs som en anonym massa; bara en döende pojke får individuella drag. Ändå uttrycker Gunnar Fredriksson förvåning över den postkoloniala kritiken av Conrad i efterskriften till Einar Heckschers nyöversättning av ”Mörkrets hjärta”. Så har han också försvurit sig åt den förenklade synen på Conrad som antikolonialist. Fast det räcker med en enklare innantilläsning för att se att det inte är så enkelt.
Visserligen skildrar Conrad en kolonial grymhet utan motstycke. Berättelsen är en hård vidräkning med den belgiska kolonialismen, och Kurtz (elfenbensjägaren som blivit galen och låter sig dyrkas som en gud) är en fruktansvärd inkarnation av mänsklig ondska. Men Conrad låter också Marlow betona skillnaden mellan erövrare och kolonisatörer (”conquerors” och ”colonists”). Erövrarna drivs av girighet, kolonisatörerna av en idé. Marlow säger att det uträttas ett gott arbete i de delar av världen där britterna härskar. Ingenting tyder på att vi skall tolka hans utsagor ironiskt, eller mot den avsikt de markerar.
Det är just dubbelheten, kontrasten mellan kolonialismens idé som den manifesteras av britterna och dess realitet, manifesterad av kontinentaleuropéerna, som gör boken till ett mästerverk. Joseph Conrad fokuserar på brytningen. Då blir hans skildring mer drabbande i den grymhet som den avslöjar, avslöjanden som spiller över på kolonialismen som sådan. Därmed får romanen en kritisk tendens, men kritisk i betydelsen analytiskt genomträngande, inte i ordets mer inskränkta svenska betydelse.
Det sägs att varje generation behöver nya översättningar av klassikerna, eftersom översättningen ofta åldras fortare än originalet. Einar Heckschers översättning är bra, men det var också Margaretha Odelbergs översättning från 1960. De ligger också nära varandra, även om vissa förändringar är tydliga. Odelberg översatte ”six black men” med ”sex svartingar”, Heckscher skriver ”sex svarta män”. Däremot använder han inte det ord som brukades om de svarta av de sjömän Joseph Conrad skrev om: ”niggrer”. ”Mysterious niggers” blir ”mystiska negrer”, för att ta ett exempel. Kanske anser Heckscher att ”neger” i dag uttrycker samma värdering som ordet ”nigger” gjorde då. Fast ”neger” används inte alls i dag, medan det tabuiserade ordet hade spridning i Conrads samtid. Conrads dialogrealism (i kontrast mot hans symbolmättade språk i övrigt) förlorar på mildrandet.
Jag undrar också varför Heckscher översätter Kurtz anteckning ”Exterminate all the brutes!” med ”Utrota hela packet!”. Fast Odelberg hade ”Utrota hela byket!”, ungefär lika klämkäckt och fjärran Kurtz chockerande ord.
Även om jag är tveksam till behovet av en ny översättning, uppskattar jag förlagets ambitioner. Lindelöws utgåva av ”Mörkrets hjärta” är snyggt formgiven av Magnus Körner och som ”extramaterial” (med en blinkning till dvd-industrin) får vi novellen ”Pionjärerna” (en förstudie till Conrads mästerverk), en del brev och Fredrikssons efterskrift.
