I en roman av Moa Martinson finns en perifer scen som skildrar hur en mor med sina tonåriga döttrar – de är de fattigaste av fattiga – håller sitt torftiga hem så putsat och ordnat att det är som att stiga in i ett slott. Det stampade jordgolvet behandlas som vore det av marmor och de lyckas psykologiskt, genom detta städande, hålla fattigdomen stången. Är inte det här en talande bild från den underklass som Sverige en gång till stor del bestod av? Inympat i släktled finns tron att vi måste mota kaos med ordning för annars kan armodet svälja oss hela.

Det här arvet finns i mig och därför blir jag först bestört när jag börjar läsa Peter Gerdehags bok ”Kokvinnorna”. Jag oroar mig för systrarna Britt och Inger som går mot de 80 och arbetar förfärligt hårt på sin gård, vilken de sköter utan moderna hjälpmedel och där korna, som de handmjölkar och vars mjölk de säljer, står i centrum.

Gerdehag beskriver hur han hamnar i en annan tid med en annan rytm då han kommer till gården i Sibbalt. Men det är inte bara en svunnen tid; förr var arbetskraften billig och en gård knappast skött av enbart två åldringar. Det är förr i tiden idag, utan de tekniska hjälpmedel som finns att tillgå, och frågan är om inte Britts och Ingers liv är destruktiva?

Svaret blir både ja och nej, beroende på systrarnas olika läggning och önskningar – dynamiken i den här dokumentära berättelsen är dramat mellan dem. Storasyster Britt – som är svårt handikappad, böjd som en fällkniv – är nöjd, hon har alltid levt på gården och blivit ett med korna och katterna. Alla vet att om hon skulle förlora det här livet skulle hon dö, skriver Gerdehag. Lillasyster Inger, ”universums största kohatare”, har en dotter och barnbarn och vill leva på ett mer vanligt vis, men känner plikt mot sin syster.

”Är jag elak?” frågar Britt eftersom Inger ibland påstår det, men det är väl snarare så att prioriteringen av korna gör henne hänsynslös. Systrarna kan behandla varandra hur som helst, men skulle inte överge varandra.

Gerdehag skriver att han oroade sig för anklagelser om att han exotiserar deras liv, men att hans arbete med att visa ett Sverige bortom allfartsvägarna är genuint och respektfullt går inte att ta miste på. Gerdehag är författare, fotograf och filmare.

Hans film ”Hästmannen” är en av de mest rörande och intressanta dokumentärer som gjorts och även ”Kokvinnorna” var först en film – en lysande sådan. Så varför en bok? För minnet, arkivet och tillgängligheten, förmodar jag.

Britt räds inte som många av oss oordning, hon är ett slags kringvandrande civilisationskritik och betraktar sig själv som en förebild. ”Människor utan djur i en lagård blir oärliga och feta och dör sedan muskelsvaga och deprimerade med avslitna band till naturen”, menar hon. Inger gör ofta ilsket det som krävs av henne men hennes pliktkänsla är vacker. Både systrarna och Gerdehags framställning av dem inger respekt.