Begrunda följande mening: ”När jag i slutet av 1980-talet berättade för Solwig att jag fått ytterligare ett barn vid sidan om, orsakade det så djupa sprickor i vårt äktenskap att det nästan blev outhärdligt att leva tillsammans.”
Raderna är hämtade från Jan Mårtensons memoarbok ”Som det kan bli”. Det är en av de mest cyniska och självupptagna meningar jag läst på mycket länge. Jan Mårtenson är notoriskt otrogen, han har gjort två andra kvinnor med barn. Att dylikt beteende leder till ”djupa sprickor” i äktenskapet är självklart, men Mårtenson anser det värt att påpeka. Ojdå! Som det kan bli.
Jan Mårtenson redovisar noga tre meritlistor: den litterära, den journalistiska och den erotiska. Även när sammanhanget knappast kräver det, är det som om han av något inre tvång måste omtala att han satt på en 19-årig hotellstäderska; läsaren får förlåta mitt ordval, men inga andra ord passar.
Jan Mårtenson skriver därtill utan distans. Han vill vara självutlämnande, men vad som kunde blivit en luttrad självuppgörelse blir mest kokett självbespegling. Mårtenson kallar sin egoism för ”Casanova-syndrom”. Så blir hans moraliska hållningslöshet lite finare.
Distanslösheten präglar även boken i övrigt. När Mårtenson skriver om sina möten med 1900-talets ledande svenska diktare och andra kulturpersonligheter, handlar det lika mycket om deras möten med Jan Mårtenson. Därför blir det inte så mycket av intresse sagt. Det mesta stannar på det anekdotiska planet.
Även en del felaktigheter smyger sig in. Trots att Mårtenson levt i Malmö sedan 1966 kallar han den lokala boulevardtidningen för ”Kvälls-Posten”, fast den heter ”Kvällsposten”. Och så tror han att Artur Lundkvist drabbades av ”genrernas tyranni”, när Lundkvist i själva verket myntade uttrycket för att beteckna den tyranniska genrekonvention han bekämpade med sitt författarskap.
Men det finns också avsnitt som lyfter boken, inte minst när Jan Mårtenson skriver om sina tidiga redaktionsjobb eller när han reder ut turerna kring de ständiga namnförväxlingarna med deckarförfattaren Jan Mårtenson, som debuterade några böcker senare men vägrade lägga in en initial. Att båda författarna skriver sina namn med ett -s gjorde inte saken lättare, och bråket nådde sin kulmen när poeten Mårtenson gav sig in på trätobroderns revir och skrev en deckare om hur poeten Mårten Jansson mördar sin deckarförfattande namne.
Men småskurenhet smyger sig in. Må så vara att den andre Jan Mårtenson borde vikit, men det motiverar knappast det karaktärsmord han bestås av originalet. Utan distans, närmast som en lustig anekdot, berättar Mårtenson också om hur han hämnades på en recensent (författaren Åke Leijonhufvud) sedan denne kritiserat en av hans böcker. Och varför skall Stieg Trenters böcker avfärdas som ”stereotypa överklasskildringar” när Per Wahlöös påstådda storhet omtalas? Ack att Mårtenson visat samma generositet mot dessa missdådare som han visar terroristen Norbert Kröcher i ett beklämmande gullporträtt.
