En sannskyldig tsunamivåg av kokain har svept över världen sedan början av 70-talet. Enligt UNODC, FN:s narkotikaorgan, producerades 994 ton rent kokain år 2007 i de tre andinska länderna Colombia, Peru och Bolivia. Trots att USA flygbesprutat över en miljon hektar med växtgifter sedan början av 2000-talet visar den areal som avsatts för odling av kokabuskar inga tecken på att minska. De fattiga bönderna, som sällan ser några alternativ, har helt sonika flyttat odlingarna till nya fält. Under samma tid har colombianska myndigheter i samarbete med DEA, den amerikanska narkotikapolisen, sprängt ungefär 20000 kokainlaboratorier i landet, men nya växer upp som svampar ur jorden. Sedan 1971, när president Nixon lanserade parollen w ar on d rugs, har USA spenderat uppskattningsvis 500 miljarder dollar på den globala kampen mot knarket.
Om kokainboomen, och den dramatiska samhällsomvandlingsprocess som slitit sönder det främsta producentlandet Colombia, handlar reportageboken ”Cocaina”. Magnus Linton har tidigare skrivit de kritikerrosade böckerna ”Veganerna” och ”Americanos”.
”Folk är desperata. Här finns inga jobb. Folk gör vad som helst för pengar. Ingen är rädd för att hamna i fängelse. Många ser det som en plats där man i alla fall får mat och kläder.” Ungefär så formulerade sig den colombianske åklagaren Gustavo Guevara i en intervju med författaren. Ett fundamentalt problem är de sagolika vinster som kokainindustrin genererar. Guevara syftade på de hundratusentals ungdomar som vet att en enda lyckad knarktransport till konsumentländerna kan göra den fattige smugglaren rik. Men omdömet gäller också miljoner småbönder.
När en bonde säljer ett kilo kokapasta får han ungefär 700 dollar av uppköparen. Det ger honom en vinst som är åtminstone fyra gånger större än för någon annan gröda på samma fält. Efter förädling, transporter och viss utspädning kan bondens kilo säljas på gatorna i New York eller Stockholm för uppskattningsvis 110000 dollar. De enorma vinsterna kan liknas vid en urkraft som kan fragmentera stater och korrumpera det mesta i sin väg. Ett skräckexempel är Colombia.
”Varje gång vi griper en person föds tio nya!”, konstaterar Guevara. ”Sådant som genererar pengar tar aldrig slut!” Det är lätt att förstå vad han menar. Tredje världens ungdomar bör få chans till jobb och utbildning. Världen behöver en ny jordbrukspolitik. Avkriminalisering av alla droger är den enda åtgärd som kan rycka undan mattan för de kriminella syndikaten.
”Cocaina” är förvisso en läsvärd bok. Linton rekapitulerar Colombias moderna historia och sätter fingret på de destruktiva processer vars primära drivkraft är suget efter knark. Han tar dock inte ställning i liberaliseringsdebatten. Men den bedrövliga situationen i länder som Colombia bör, tycker jag, tas med i kalkylen när riksdagsmän och andra debattörer diskuterar den svenska förbudspolitikens för- och nackdelar.
