I en liten by vid öknen inväntar den gravida trebarnsmamman Noor sitt straff. Hon skall stenas till döds för att hon varit otrogen. Sharia-lagar åberopas. Shejker, imamer och ministern för bekämpande av syndigt leverne är alla överens. Straffet måste verkställas.

Trots att hela byn vänt ryggen åt Noor, hennes oduglige man sedan länge lämnat henne, och de tre sönerna håller sig borta, så är hon inte ensam. En märklig, många gånger ordlös, men intensiv vänskap uppstår med en fransk kvinna som arbetar för en hjälporganisation på ett hem för änkor och föräldralösa barn. Kvinnan har flytt från sitt gamla liv och land, också hon på grund av otrohet. När den gifte man hon älskade försvunnit med sin resväska kastar hon sig ut mot tomheten, söker sig närmast masochistiskt till en så främmande, fattig, och kanske också farlig, plats som möjligt. Det finns en kvinna till vid Noors sida, Amina, bespottad av byn på grund av sina egendomliga syner, bittra profetior och hätska utfall mot allt och alla. Hon är något av en helig dåre, en galen sanningssägare.

Noor finner sig i sitt öde – hon respekterar de religiösa traditionerna även om hon känner på sig att hon egentligen inte gjort något fel. Men den franska kvinnan kan inte släppa taget om Noor. Hon tar strid och försöker få dödsdomen upphävd. Hon ingår till och med ett skenäktenskap för att som kvinna överhuvudtaget ha en chans att få audiens hos mullorna.

Khoury-Ghatas genomlysning av en extremt patriarkal uttolkning av islam är skoningslös, utan att på något sätt kunna anklagas för att vara islamofobisk. Skildringen av hur också de allra lägsta och mest föraktade genom sin blotta närvaro kan sätta skräck i den förstelnade bygemenskapen visar, utan tillstymmelse till idyllisering, att det faktiskt finns hopp.

Det är en tät och gripande roman, skriven på en prosa som på en och samma gång är märkligt sensuell och knivskarpt kritisk.