Vad gör man när sömnbristen, äktenskapsbråken och den egna känslan av tillkortakommande blir för mycket? Det är säkert inte så vanligt att göra som Maria Svelands huvudperson Sara i debutromanen Bitterfittan, sätta sig på ett plan till Teneriffa i januari för en veckas återhämtning och obehindrat tänkande. Och Sara tänker – på moderskapets inbyggda ojämställdhet, på äktenskapliga svek, på patriarkatets strukturer som det verkar omöjligt att undkomma.

Med på resan följer Erica Jongs kultroman från 70-talet, ”Rädd att flyga”, och Sara ser många likheter mellan sig själv och huvudpersonen Isadora. Men där Isadora längtar efter det berömda knapplösa knullet vill Sara bara ha ensamhet och lugn. Ytterligare en stor skillnad är det faktum att Isadora inte har några barn. Sara tänker på Sigge, sin ­tvåårige son, och konstaterar med en blandning av ilska och sorg att ”av alla myter är nog det heliga mammablivandet den mest falska. Den som gör mest ont.”

I sin beskrivning av konflikten mellan det ångestfyllda och det underbara i att bli mamma lyckas Maria Sveland att på ett knivskarpt övertygande sätt, fritt från alla ängsliga hummanden och fotskrapningar, visa på hur samhället lastar ordet ”moderskap” med helt andra krav, skuldbördor och förväntningar än ordet ”faderskap”.

När Saras barndom rullas upp i olika tillbakablickar framträder föräldrarnas äktenskap nästan som en karikatyr på detta sakernas ojämlika tillstånd. Pappan är så frånvarande i vardagen och omhändertagandet av barnen att dagispersonalen utgår ifrån att mamman är ensamstående. Själva berättandet om Saras uppväxt är dock så långt ifrån karikatyren man kan komma. Sveland visar med både ömhet och frän klarsyn hur den unga Sara möter flick­tidens alla vardagsorättvisor, från lärare som menar att söta tjejer inte behöver bry sig om matematik till killarnas hora-stämpel.

Det är ingen hårresande ödesskildring om onämnbara och ofattbara övergrepp där man som läsare kan försöka trösta sig med att det i alla fall inte händer alla. Tvärtom, de strukturella orättvisor som drabbar Sara blir svårare att skaka av sig eftersom de precis lika gärna hade kunnat handla om vilken annan flicka eller kvinna som helst.

Att ständigt konfronteras med dessa orättvisa strukturer och insikten om att de även återfinns i det förhållande man själv tror är jämlikt är just det som gör Sara till bitterfitta. Längtan efter kärleken, parad med insikten om att ”kärlek” är ett begrepp som kidnappats av Hollywood och konsumtionsindustrin, föder den kluvenhet som skaver och irriterar. Saras totala och uppslukande kärlek till sitt barn samsas med insikten om att moderskapet, även i vårt så kallat jämställda samhälle, verkar vara ett snudd på omöjligt jämlikhetsprojekt. Sveland sätter fingret på alla dessa kluvenheter och lyckas dessutom i ordet bitterfitta ge det perfekta namnet åt de känslor dessa kluvenheter skapar.

Textmässigt är boken ett slags blandning av reportage- och dagboksprosa, utan några speciella konstnärliga anspråk, men med en omedelbarhet som passar både ämnet och anslaget.

Bokens styrka är Maria Svelands uppriktighet och övertygelse – ils­kan, sorgen, maktlösheten och upproriskheten når fram på ett sätt som känns absolut äkta. Jag hoppas verkligen att fler än jag efter avslutad läsning kan skriva under på hennes önskan om att vi skall kunna befria både kärleken och moderskapet från de destruktiva myterna.

Och när mina egna dubbelheter skaver vet jag att jag varken är gnällig eller paranoid – jag är en bitterfitta, som kan kosta på sig att skratta åt word-programmet som felmarkerar ”kärleksmyten” och vill ersätta med ”kärleksmöten”.