Mot slutet av Mordets praktik skriver doktor Revinge ett brev till Hjalmar Söderberg, indignerad över hur författaren har låtit sin doktor Glas figurera i boken ”Jahves eld”. En litterär gestalt ägs gemensamt av författaren och den ideale läsaren, skriver han. Söderberg har brutit denna pakt med sin läsare. ”I många avseenden har Ni varit en föregångsman. I detta hänseende hoppas jag att Ni ej får efterföljare. Kanske skulle återanvändandet ej stanna inom de litterära ägogränserna.”
Här ler nog den ideale läsaren och föreställer sig att författaren Kerstin Ekman gjorde detsamma, då hon lät sin doktor varna för just det hon själv var i färd med. Men berättelsen är utformad som dagboksanteckningar, och annars håller sig författaren väl dold bakom sitt skrivande berättarjag.
Doktor Revinge är en sjaskigare figur än doktor Glas och umgås inte i samma sociala kretsar. Hans far satt i fängelse för förskingring och modern bekostade hans läkarstudier genom något oförklarat kvällsarbete hos en grosshandlare; vad slags tjänster det var fråga om begrep han först som äldre. Som läkare har han till en början den allmänt föraktade uppgiften att besiktiga prostituerade, här än mer skoningslöst skildrad med medicinska detaljer än i Ola Larsmos roman ”Jag vill inte tjäna” tidigare i år. Till skillnad från doktor Glas låter sig Revinge övertalas att genomföra en abort, något han aldrig vill göra om. ”Det finns någonting trivialt i könsförhållandena som bryter fram när coitus kommit till stånd”, noterar han.
Söderbergs doktor var med sin kropps- och sexualskräck närmast absurd som läkare – han fann en förlossning mer avskyvärd än en dödsbädd – men även en känslig och självkritisk människa och inte osympatisk. Doktor Revinge framstår som en småslug manipulatör, renodlat obehaglig. Han beundrar Söderberg men saknar alla förutsättningar att förstå honom. Han får för sig att han själv utgör modell för romangestalten doktor Glas, eftersom Söderberg vid ett tillfälligt sammanträffande ställt en fråga till honom om cyankalium – research om ”mordets praktik” inför romanen alltså. Vid det laget har Revinge ännu inte prövat metoden.
Han missuppfattar mycket, denne man, men på en punkt tycks han insiktsfull: han förstår vad de blickar betyder som läkarkollegan Skade kastar på sin styvdotter, lilla Frida. Att den fete gamle ”galten” aldrig får tillfälle att skada flickan då han förgiftas med samma metod som pastor Gregorius kan knappast inge läsaren annat än lättnad. Tills Revinges klarsynthet får sin förklaring. Han tar över Skades praktik, ingår ett pro forma-äktenskap med änkan och blir därmed Fridas nye styvfar. Sina egna känslor för flickan finner han på pedofilens vis fullständigt rena och naturliga. I en scen får han rentav hålla hennes hand på en skogsstig på alldeles samma sätt som Glas en sommarnatt gick med sin ungdomskärlek, och han återanvänder Glas romantiska fras ”ljuvaste lilla kvinnoblomma”.
Hela romanen varierar temat mäns makt över kvinnors kroppar, och deras maktmissbruk. I Kerstin Ekmans författarskap skulle den däri kunna sägas ha mest gemensamt med ”Knivkastarens kvinna”, som den annars är så olik som en bok alls kan vara en annan. Någon deckare är det inte, men när handlingen lämnar det söderbergska ökar spänningen kring hur det ska gå för den växande Frida och om den manhaftiga kvinnliga läkare som gör entré ska avslöja mordet.
Huvudintrycket blir för mig ändå pastisch och utstuderad litterär lek. Det beror i hög grad på språket, som är konsekvent ålderdomligt, med undantag för interpunktionen. Den som är van att läsa svenska från Söderbergs tid lägger där inte märke till pluralböjningen av verben, då den självklart tillhör språket. I denna bok av 2009 upphör jag aldrig att studsa för former som ”fingo” och ”stucko”, ordval som ”fallissemang” och ”anfäktelse”. Konstgrepp, ropar det, författarknep. De sticker hål på den illusion som läsaren så gärna vill försvinna in i. Jag ”tror” inte på doktor Revinge (så som på doktor Glas, eller på fiktiva figurer i mången enklare roman), jag glömmer inte en sekund att det jag läser är ett virtuost konststycke av Kerstin Ekman.
