Att likna Sveriges riksdag vid ett knapptryckarkompani är inte helt nytt. I varje fall vill jag minnas att uttrycket myntades redan på 70- eller 80-talet av ungefär samma skäl som Anne-Marie Pålsson nu återlanserar det i titeln till sin rapport från den svenska riksdagen, som en sinnebild för de svenska riksdagsledamöternas minimala utrymme att uttrycka en annan politik än partiledningens, än mindre trycka på en annan voteringsknapp än den påbjudna.

Till en del ligger detta i det parlamentariska systemets och den representativa demokratins natur. Det är riksdagspartiernas positioner och inbördes styrkeförhållanden som ligger till grund för regeringsmakten, inte de enskilda riksdagsledamöternas. Att tillåta varje riksdagsledamot att rösta efter eget huvud skulle bädda för politiskt kaos eller åtminstone för ett svagt och nyckfullt styrelseskick.

En riksdagsledamot som envisas med att rösta i strid med sitt parti kan i bästa (eller sämsta) fall fälla en regering eller undergräva en opposition. I så måtto är de flesta parlament i världen att betrakta som knapptryckarkompanier, regeringsmaktens statister, voterande verkställare av redan förhandlade och fastslagna partipositioner och beslut.

Men till en inte så liten del vilar det något omisskännligt svenskt över det svenska knapptryckeriet, hävdar Anne-Marie Pålsson. Det svenska knapptryckeriet är mera osjälvständigt, sämre underbyggt och mera toppstyrt än i snart sagt alla jämförbara länder. I den moderata riksdagsgrupp som Pålsson tillhörde kunde knapptryckningen uppenbarligen också föregås av regelrätt mobbning från partiledarens/statsministerns sida mot den som dristat sig att i en kritisk fråga vilja leka rebell. Rebell leker man på egen risk i den svenska riksdagen, med platsen vid politikens köttgrytor som insats.

Sverige beskrivs som landet med världens mäktigaste parlament och dess svagaste parlamentariker. Mäktigast, därför att parlamentet i Sverige inte har någon motmakt (”den totala frånvaron av horisontell maktdelning”). Svagast, därför att svenska riksdagsledamöter saknar resurser att bilda sig egna uppfattningar i de frågor de ska besluta om och är berövade de författningsmässiga förutsättningarna att hävda dem i den parlamentariska beredningsprocessen.

Anne-Marie Pålsson citerar med gillande en skadeglad norsk kommentar: ”Ni talar om att Norge är den sista sovjetstaten. Men det är helt fel. Det är ju Sverige.”

Det är kort sagt inga mjuka jabbar som Anne-Marie Pålsson riktar mot det svenska politiska systemet utan en rak och rättfram höger. Jag skriver höger och inte vänster därför att Anne-Marie Pålsson knappast sticker under stol med de politiska värderingar som ligger till grund för hennes systemkritik och som ytterst bottnar i det slags ideologiska misstro mot politik och politiker som jag i första hand förknippar med den marknadsliberala högern i svensk politik.

Politiker betraktas i dessa sammanhang som ett huvudsakligen makthungrigt och egennyttigt släkte vars handlande ”i allt väsentligt [styrs] av -sådant som gynnar dem själva”, vilket i sin tur antas befrämja fjäsk och underdånighet gentemot den eller dem som har makt att förläna politiska positioner och belöningar, vilket

i Anne-Marie Pålssons moderata riksdagsgrupp visade sig vara partiledaren/statsministern och hans närmaste krets (Pålsson undviker systematiskt att nämna folk vid namn).

Samtidigt verkar Anne-Marie Pålsson själv ha utgjort ett undantag i sammanhanget. Inte så att hon i kritiska omröstningar valde att följa sin egen röst och leka rebell och därmed riskera bannlysning och utfrysning (”för mig är det självklart att disciplin måste råda i politiken”), men av boken att döma var det likväl något annat än egennytta som huvudsakligen drev Anne-Marie Pålsson under hennes åtta år som riksdagsledamot.

Låt oss kalla det idéer och övertygelser. Exempelvis över-tygelsen att den svenska riks-dagens jämförelsevis starka formella makt måste balanseras av starka formella motmakter; en andra (eller första) riksdagskammare, en starkare grundlag, självständigare riksdagsgrupper, självständigare ledamöter, mäktigare medborgare (med rätt att ta egna politiska initiativ, som i Schweiz), etcetera.

På sikt vill Pålsson rentav avskaffa parlamentarismen till förmån för ett mera amerikanskt system med direktval av statsminister/president och majoritetsval i enmansvalkretsar till riksdagen.

Oavsett vad man kan säga om realismen eller önskvärdheten i sådana förslag så kan man knappast ta ifrån Pålsson den idémässiga (och därmed inte helt egennyttiga) övertygelsen bakom dem. ”I min politiska vision låg ambitionen att stärka medborgarens ställning”, skriver Pålsson, och jag är benägen att ta henne på orden.

Därmed uppstår frågan i vad mån genomförandet av Anne-Marie Pålssons idéer hade bidragit till att förverkliga hennes ambitioner. En viktig del av hennes politiska gärning under åren i riksdagen var kampen mot Sveriges fortsatta integration i EU. Hon stod på nejsidan i euroomröstningen och kämpade så gott det gick emot Sveriges ratificering av det så kallade Lissabonfördraget.

Jag har full förståelse för de rent formmässiga eller konstitutionella grunderna för ett sådant motstånd; det lättvindiga ”rundandet” av grundlagen, det maktfullkomliga genomdrivandet av bindande EU-direktiv, den fortgående centraliseringen av makt till statsministern och hans kansli, den fortgående urholkningen av demokratins procedurer och institutioner.

Å andra sidan undrar jag om inte Anne-Marie Pålsson i sin kamp för att stärka medborgarens ställning delvis silar mygg och sväljer kameler. Den gigantiska förlust av medborgerlig makt som vi i den globala finanskrisens spår nu ser manifestera sig i såväl Sverige som Europa är nog mindre följden av för mycket politisk makt i Bryssel än av för lite; hotet mot demokratin kommer mindre från en alltför maktfullkomlig statsminister i det lilla (riksdagsgruppen) än från en alltför maktlös i det stora (Europa).

Med detta sagt tycker jag att Anne-Marie Pålsson har skrivit en helt nödvändig bok för att om inte annat få syn på den urholkning av demokratin som pågår mitt framför ögonen på oss.

Synd bara att sådana böcker inte kan skrivas, och sådana saker inte sägas, av andra än dem som lämnat politiken bakom sig.

LÄS OCKSÅ: Reinfeldt försvarar tuff ledarstil

LÄS OCKSÅ: Hård kritik mot moderat ledarkultur