Vissa böcker avslöjar lite mer än vad som kan ha varit avsikten. Funkis är en sådan bok. Det är en bilderbok med en mycket tydlig målgrupp: den obildade borgerlighet som ägnat de senaste femton åren åt att måla vitt och slå ut väggarna i sökandet efter det perfekta retromodernistiska hemmet. Åke E:son Lindmans fotografier av funktionalistisk arkitektur ackompanjeras av lättlästa texter av Ingrid Sommar som kåserar om den svenska funktionalismens arkitekter under rubriker som ”Sven Markelius - ”mr funkis” himself”. De viktigaste funktionalistiska arkitekterna som Gunnar Asplund, Uno Åhrén och Paul Hedqvist, och några mindre namnkunniga som Ingrid Wallberg och Edvin Engström, blir lustiga krumelurer, deras idéer anekdoter. Det är hållet i den jolmiga ton som svensk formjournalistik alltid använder för att porträttera arkitekter och formgivare, vare sig de heter Markelius, Sandell eller Wingårdh.

Oavsiktligt blir boken ett avslöjande porträtt av det borgerliga Sverige som gjort folkhemsbyggets estetik till sina egen, tömd på idéer och förvandlad till god smak. Vi befinner oss, kort och gott, på Fredrik Reinfeldts hemmaplan, och det är inte längre Per Albin Hansson som bor i radhusen på Ålstensgatan. I stället för insikter i det funktionalistiska projektet får vi klyschor, i stället för kritik får vi ursäkter.
Så här kan det låta när Ingrid Sommar beskriver denna nya borgerlighets favoritförort, Södra Ängby i Stockholm: ”som helhet har det luftiga villaområdet i de backiga skogsslänterna ingenting av den industrikänsla som annars präglar modernismens estetik”. Allt blev inte så bra, förstås. Uno Åhrén, eller ”pappa betong” som Sommar kallar honom, lade med sina idéer ut en rak väg till 1960- och 70-talens miljonprogram. Men det gör ingenting, eftersom ”invånare från världens alla hörn” gjort dem till sina, där ”de mest råa gränsöverskridande modernistiska miljöerna nu fostrar ständigt nya
kadrer av kaxiga stjärnor från Zlatan och Latin Kings till språkekvilibristen Jonas Hassen Khemiri”.
Vad har det skånska fotbollsproffset med den stockholmske författaren, som dessutom är uppväxt innanför tullarna, att göra? Varför nämna förortsskildrare som Latin Kings men inte Thåström eller Lena Andersson? Jo, förklarar Ingrid Sommar, de modernistiska förorterna ville ”bryta mot klassiskt antika, det vill säga västerländska, formideal”. Därför passar de för de andra, men inte för oss. Vi trivs som bekant bäst i Södra Ängby, där våra barn inte behöver riskera att hamna i samma skola som tvåspråkiga ungar. Tydligare kan modernismens estetik som instrument för över- och underordning i dagens segregerade Sverige knappast formuleras.

Ingrid Sommar är en av våra mest framstående designjournalister. Åke E:son Lindman utan tvekan Sveriges ledande arkitekturfotograf. Med sin kliniska skärpa och pedantiska komposition ligger hans fotografi inte långt från Rosenberg, den fotograf som 1930-talets arkitekter själva gärna anlitade. Den grafiska formen, av Lars Fuhre, är pastisch på 30-talets typografi utan att bli det minsta smaklös. Den här berättelsen om vad modernismen betyder för oss i dag är inget missförstånd. Den är på pricken. Svensk form är exakt så reaktionär som den här boken visar. Läs den, och jag hoppas att ni också blir övertygade om att det är hög tid för svensk form att lämna det tjugonde århundradet bakom sig.