”De svåra dikterna anfaller” är titeln på en lätt skräckinjagande urvalsvolym med texter av den amerikanske language-poeten Charles Bernstein. Och visst är det ett anfall av infall som möter läsaren på de läsarovänligt tättryckta sidorna. Bernsteins konstfärdigt kringliga essäer och hejdlöst kringdrivande dikter förutsätter ett visst tålamod.

Likt felsägningar som snackar i natten.

Korus av automatiska uteslutningar.

Ge mig ingen etikett så länge jag

har vett. Sök & förför, förbannelse

& malör. Antag att du antar,

omständigheter som invänder. Krön

avund. Bua inte ut mig

när du menar Burträsk.

”Poesi är aversion mot konformitet i ett sökande efter nya former, eller kan vara det”, förklarar Charles Bernstein sin metod. Det är en aversion som bildat skola. Den språkorienterade language-rörelsen hämtar sitt namn från L=A=N=G=U=A=G=E Magazine, en tidskrift som Bernstein startade 1978 tillsammans med poeten Bruce Andrews som ett forum för poeter lagda åt syntaxlekar.

Idag är rörelsen minst lika mycket en svensk företeelse, med tidskriften OEI som dess inhemska högborg. Föga överraskande är det redaktörerna Anders Lundberg, Jonas (J) Magnusson och Jesper Olsson som tagit sig an uppgiften att försvenska ett ambitiöst urval av maestrons texter från 1978 fram till 2006.

Boken ger en välbehövlig inblick i den språkmedvetna poesins utgångspunkter. I den centrala essän ”Absorptionen artefaktion” från 1987 skriver Bernstein om hur all poesi rör sig på en skala mellan absorption (då läsaren motståndslöst kan suga texten till sig) och ogenomtränglighet. Det Bernstein predikar är diktarens rätt att låta byggnadsställningarna stå kvar, att framhäva artefaktionen snarare än gömma undan den, att bejaka ogenomträngligheten och misslyckandet, det ineffektiva uttrycket där byggstenarna inte smälter samman till en harmonisk enhet.

Dysrafi kallar Bernstein detta misslyckande – en medicinsk term för en sorts missbildning. Men i missbildningen finner Bernstein även bildning, genom att träda utanför språkets och förväntningarnas tvångströja vinner dikten en politisk potential: ”Du kan inte fullt ut kritisera den dominerande kulturen om du är begränsad till de former genom vilka den reproducerar sig själv”, muttrar han som ett eko av Foucault & company.

Vad kan man då göra med den erövrade friheten? Bernstein provar collagedikter, typografiska lekfullheter, stavfel som provokation och inte minst den i språkmaterialistiska sammanhang obligatoriska tangentbordsuppvisningen: ”HH/ dvs,s ob Vrsxr;atjrn dugh seinopcv i iibalfmgm Mw”. Ömsom tröttande, ömsom riktigt kul, men utan den briljans och framför allt det personliga engagemang som utmärker många av hans essäer. Den svindlande friheten glider lätt över i en total likgiltighet.

Ändå gillar jag Bernsteins hållning. Likt en absurdistisk zenmästare som levererar logiktrotsande koaner förklarar han att orden ska inte användas som auktoriteter ”utan som studsmattor, som trampoliner som vi kan använda för att kasta oss inåt och utåt, uppåt och neråt, hit och dit, runt och orunt”.

Jag vill inte ha nåt paradis bara

dränkas i ordens hällregn, fruktsamt

av tropik.

Något poesiparadis finner man kanske inte i ”De svåra dikterna anfaller”. Men väl ett uppfriskande hällregn av funderingar och exempel på poesins möjligheter.

Andreas Brunner är litteraturkritiker i Sydsvenskan.