Det är en fröjd att läsa 91:an. Den evige beväringen Mandel Karlsson är ett eko från en svunnen tid, men kanske också ett ideal för vår tid. Han är den godhjärtade, den saktmodige och stoiskt uthärdande, men han kan också vara listig. Varje gång han vänder den elake 87:ans dolska anslag i triumf, är det en medkänslans seger över mobbarens nakna brutalitet.

Kanske är det också därför 91:an kan kännas aningen främmande. Han är ingen cyniker, humorn i 91:an drabbar översittarna och den överhet som njuter av att bära sitt svärd. När Rudolf Petersson 1932 tecknade de första veckoserierna om 91:an, skapade han en hjälte som går på tvärs mot det mesta som kommit att prägla en senare tids humor. Hans serie är inte fylld av sexskämt, cynisk smartness eller hänsynslös satir. Godmodet är dess modus. Det borde vara evigt gångbart.

Rudolf Petersson gjorde lumpen på I16 i Halmstad 1916–1918. Alla befälen i serien hade sina förebilder på regementet, och 91:an står också staty i staden. Elviras förebild var, enligt en uppgift från tecknarens brorsdotter Ingrid Dessau (citerad på svenska Wikipedia), Peterssons syster Margit. Däremot berättade han aldrig vem som var 91:ans förebild i levande livet, eller om han hade någon. Till en början gick serien i veckotidningen Allt för alla, men flyttades snart över till Levande Livet och Året runt, där den fortfarande huserar.

1956 fick vår godhjärtade och underfundiga evighetssoldat sin egen tidning. Då måste Petersson gå upp i format. Förutom veckoäventyren på en sida började han teckna längre äventyr. Men upplägget var detsamma. 91:an Karlsson får en order. 87:an hittar på ett streck, antingen för att själv dra fördel av det, till exempel i de bådas kamp om Elviras gunst, eller blott för att kunna hånskratta åt 91:ans nederlag.

Fast nederlaget vänds nästan alltid i seger. 91:an hånar dock inte sin trätobroder; hans avslutande kommentarer brukar balansera på den sköra gränsen mellan förnumstighet och visdom.

Som medium hade serietidningen slagit igenom i Sverige 1948, när den första Kalle Anka-tidningen gavs ut. Under åren som följde fördes det i USA en hård debatt om serietidningen som ungdomens förförare. Debatten fann sin grogrund i en påstådd brutalisering av seriemediet; många var rädda för att de rafflande historierna skulle förvrida sinnena på unga läsare.

Debatten gav eko i Sverige. Den ledande serietidningsutgivaren var Serieförlaget. Det drevs av Åhlén och Åkerlunds, som ägdes av Bonniers. Debatten ledde till att förlaget lade ner ett par av sina äventyrstidningar, för att istället satsa på mer oförarglig underhållning för alla åldrar. Serietidningen 91:an var ett resultat av den strävan. Enligt det första numrets programförklaring riktade sig tidningen till ”alla barn mellan 5 och 95 år”.

Tanken var att tidningen enbart skulle innehålla svenska originalserier. Rudolf Peterssons skapelse var given. Gösta Gummesson, som ännu medarbetar i tidningen, bidrog med Åsa-Nisse, en serie han börjat teckna året innan baserad på Stig Cederholms noveller och filmerna om den uppfinningsrike anarkisten och överhetstrotsaren. Torsten Bjarres serier Flygsoldat 113 Bom (skriven under hans alias 2418 Bjarre) och Oskar fanns också med från början, liksom den underbara Kronblom, skapad av Elov Persson redan 1927.

De första åren innehöll tidningen även två amerikanska serier, Al Capps mästerverk Knallhatten och den mer försumbara riddarparodin Olle Bull. I några nummer det första året fanns det även skämtteckningar med Bosse Bus, alltså busfröet Dennis.

1957 var det premiär för ännu en svensk filmhjälte i tecknad form: Lilla Fridolf. Till en början ritade Bjarre efter Rune Mobergs manus, innan den outtröttlige Gummesson tog över. Från den andra årgången innehöll varje nummer även ett Bill-äventyr i prosaform och Ripleys ”Tro det om ni vill”, där man bland annat kunde inhämta att en duva andas 450 gånger i minuten under flykt och att skattesmitare i Bengalen i början av 1700-talet tvingades bära extra stora byxor fyllda av katter tills de behagade betala. Den som vill ha fler oumbärliga kunskaper av samma slag kan med fördel besöka Ripleymuseet i Köpenhamn.

Och den som vill läsa gamla 91:an-tidningar kan glädjas åt de inbundna årgångarna. Hittills har alla tidningar från 1956–1959 samlats i läckra volymer med koncisa och informativa presentationer av tecknarna och sammanfattningar av vad som i övrigt skedde i världen det aktuella året.

Det är också roligt att vi får hela tidningarna, inte bara de enskilda serierna. Tävlingar, pyssel, roliga historier och korsord ger också en del av tidsbilden. I det allra första numret av 91:an utlystes sålunda en tävling där alla som hade ett namn, en födelsedag, ett värnpliktsnummer, ett telefonnummer eller en adress som på något sätt anknöt till Mandel Karlssons initialer eller 91:ans siffror kunde delta. Tävlingen hade naturligtvis 91 priser. 90 av dessa var värda vardera 25 kronor, medan förstapriset var ”EN DRÖMRESA”, närmare bestämt ”en resa till valfri nordisk huvudstad med en veckas uppehälle för två personer!”. Vinnaren, Björn Orbert i Enskede, presenterades i femte numret och återkom senare med utförlig rapport från sitt besök på Island.

Läsarna kunde också skicka in roliga tryckfel som de funnit i tidningarna. Från Hörby rapporterade Expressen till exempel om ”Sveriges högsta (cirka 265 meter) arbetare”. En annan läsare hade upptäckt en ”vaknatt i april för mars i juli” och vi kan även läsa om två personer som krockat: ”båda fick plåtskador”. I all sin anspråkslöshet är sådana tryckfel betydligt roligare än de grodor Lasse Anrell hånflabbar åt i ”Floskeltoppen” i Aftonbladet.

När jag läser igenom de fyra volymerna känner jag igen flera serier. De måste ha repriserats när jag troget läste 91:an tio år senare, alltså senare delen av 60-talet. Då gapskrattade jag, nu ler jag igenkännande. Vad som då var den förhärskande humorn är idag en icke-hegemonisk diskurs. Den framstår nu som ett mänskligare (både progressivt och nostalgiskt tillbakablickande) alternativ till den brutala cynism som dominerar dagens humor. Den lockar snarare till leenden och stillsamma småskratt än till hånfulla gapflabb.

Det är också kul att läsa de tidigaste Lilla Fridolf-serierna, där Fridolf långt mer liknar Douglas Håge än den tecknade gestalten under senare skeden. Och bäst av alla är Kronblom, den svenska landsbygdens egen, i sin lättja oåtkomligt upphöjde, Oblomov.

Men allt är givetvis inte lika bra. En del av de längre serierna om 91:an hade varit bättre som veckoserier, alltså om de varit en tredjedel kortare. Det var nog i niorutorsformatet som Rudolf Petersson var allra bäst. Veckoserierna är en ren njutning; äldre veckoserier gick i repris i tidningen, så det är lätt att jämföra. Torsten Bjarres Oskar är lika kul som jag minns honom. Och i serien om Åsa-Nisse har knappast den glada absurdismen, de småsurrealistiska ordlekarna och det okynniga överhetstrotset förlorat sin aktualitet. Snarare tvärtom.

Där serierna speglar en godmodigare och mindre brutal humor än den vi undfägnas i dag, återkallar de insända lustigheterna och tävlingarna en tid där vi var mindre bortskämda och tog mindre för givet, inte i alla avseenden en lyckligare tid (absolut inte), men oskuldsfullare och i någon mening hederligare.