När utvandringen från Sverige till Amerika tog fart på allvar 1869, var orsaken delvis klimatbetingad. De två föregående somrarna hade missväxten varit svår. Köld och torka om vartannat. Hungersnöden grep omkring sig, och när så barkbröd och lavar inte längre förslog svalt människor bokstavligen ihjäl. För många var USA en sista utväg.
Men var de klimatflyktingar?
Frågan är semantisk, jag vet. Man kan kalla det vad man vill. Nöden har många namn, liksom lusten. Ändå bör frågan ställas, om så bara för att belysa nutidens tal om folkvandringar till följd av kommande klimatkatastrofer.
I historiens ljus blir saken genast mer komplicerad; alltför kategoriska beteckningar ter sig oanvändbara. Klimatkrig, till exempel, är ju inget man vill använda om, säg, franska revolutionen.
Denna eländiga glosa, lika dum som en löpsedelsfanfar, är titel på en bok av den tyske socialpsykologen Harald Welzer . Dess utgångspunkt är att ”det knappast råder något tvivel om att många samhällen de närmaste åren eller årtiondena står inför en klimatbetingad kollaps”. Det författaren utreder är vad som kan tänkas hända då. Och det är ingen munter läsning.
Professor Welzer, som härom året väckte uppmärksamhet med boken ”Gärningsmän”, har sysslat mycket med folkmordets deprimerande mekanik, och han driver tesen att snart sagt vem som helst kan förvandlas till massmördare. Exempel från Tredje riket, Rwanda och Balkan ger, menar han, talrika belägg för detta. Frågan är vad det har med klimatet att göra.
Klimatkrig är en på många sätt skarpsinnig bok om flyktingpolitik och våldsutövning; om terrorismens rötter och massans psykologi. Som sådan är dess värde stort.
Svagare är Welzers försök att koppla samman dessa sina specialområden med klimatfrågan. Till att börja med lyckas han inte riktigt leda i bevis att konflikten i Darfur är ett klimatkrig, och att orkanen Katrina i New Orleans efterlämnade horder av klimatflyktingar.
De ekonomiska, ideologiska och etniska faktorer som ligger bakom dessa och andra katastrofer är helt enkelt alltför framträdande. Att ge själva väderfenomenen huvudrollen i förklaringsmodellerna håller inte, även om de naturligtvis hör dit, ungefär på samma sätt som de sex år av missväxt, vilka föregick stormningen av Bastiljen, kan bidra till förståelsen av 1789 års revolution.
Att betrakta den senaste tidens klimatlarm som en känslomässig och verbal spekulationsbubbla vore möjligen att gå ett steg för långt, men tanken slår mig onekligen ibland, så också nu. Harald Welzer vet åtskilligt om varför moraliska spärrar brister och hela samhällen bryts ner, och jag delar hans uppfattning att klimatfrågan är alltför viktig för att helt lämnas åt naturvetarna, men jag är rädd att han faller i farstun för dramatiserade domedagslarm.
Dock bör tilläggas att också sanningen är ett ofta överskattat fenomen. Minns 1930-talets kvasivetenskapliga lära om orena rasers genetiska svaghet. Den var inte sann. Det visste många forskare men inte folk i allmänhet, vilket bidrog till pogromerna. På liknande sätt kan klimatlarmen komma att undergräva demokratin, vare sig de stämmer eller inte. Rädslan i sig är inte att leka med.
Just i frågan om demokratins framtid visar Welzer sin udd. Han ifrågasätter om vi, nu levande väljare i demokratiska länder, över huvud taget kan hantera klimatfrågan på ett ansvarsfullt sätt. Dess orsaker ligger ju före vår tid, och dess lösning lär vi aldrig får uppleva.
Hur gör man? Generationsöverskridande skuldfrågor är något av en tysk specialgren inom samhällsforskningen, och Welzers kunnande kommer här till sin rätt. Resonemangen är tankeväckande.
”Klimatkrig” är som helhet ingen riktigt lyckad bok, men den utgör en god grund för vidare funderingar kring en av vår tids mest överhettade frågor. Själv hamnade jag som sagt i en tankegång om nödåren i Sverige på 1860-talet.
Skördarna hade slagit fel, det är sant, och befolkningsexplosionen pågick som bäst. Läget var svårt. Men precis som i länder man flyr från idag, var nöden inte naturgiven. Den kunde förhindras, oavsett extrema klimathändelser. Demokrati och religiös tolerans, till exempel, hade man kommit långt med.
