Den norske författaren Jo Nesbø är säkert bekant för många läsare genom kriminalromarena om Harry Hole. De översätts till svenska och i samband med den senaste, ”Snömannen”, intervjuades författaren förliden sommar i SvD. Nesbø menade då att hans främsta mål är att underhålla. Han berättade vidare att han hellre omfamnar klichéerna än krampaktigt undviker dem och att Harry Hole går tillbaka till urhjälten i de hårdkokta amerikanska deckarna på 60-talet.

De klichéer han omfamnar i sin första barnbok Doktor Proktors pruttpulver är pruttklichéer och dem har han nog inte bara hämtat ur frustande pojkhumor utan också hos den, främst av pojkläsare, så uppskattade danska barnboks- författare Ole Lund Kirkegaard. Dennes geniala och lättlästa ”Gummi-Tarzan” och ”Gusten Grodslukare” har en nog så burlesk humor samtidigt som de med psykologisk känslighet skildrar utsatta pojkar.

Även den utsatte pojken lånar Nesbø men låter honom vara liten som sagans Tummeliten och rödhårig som Pippi Långstrump och lika slagfärdig som dem båda – dock med en god portion nördvarning. Mobbarrollen spelas hos Nesbø av två rejäla bestar, lika feta och otrevliga som klichébilden tecknat dem, alltsedan de klassiska Bill-böckerna. Och lika omåttligt korkade som Gösta Knutssons parhästar Bill och Bull.

Den rödhårige parveln heter Bulle och hans flickkompis, den verkliga problemlösaren, heter Lise. Och pruttpulvret är uppfunnet av professor Proktor, som är bärare av alla klichéer man kan tänka sig vad gäller uppfinnare och professorer. Boken är mer än fullmatad ur klichésynpunkt och till yttermera visso utspelas den kring syttende maj – och här märks att boken så att säga är skriven för norska läsare. För övrigt utgör en hämndlysten och hungrig anaconda i Oslos kloaksystem en extra ruskig rolighetskrydda.

De som gillar fjärthumor – lite fiffigt att de inte luktar – får sitt lystmäte, liksom de som gillar hämnd på feta mobbare. Men de måste svälja att Nesbø absolut måste berätta och förklara precis vart enda smitt och smul. Det blir liksom ganska tjatigt. Lika tjatigt är det att precis varenda beskrivning måste var rolig.

Bokens absoluta största behållning är Per Dybvigs strålande illustrationer. Vad han kan fånga med blyertsstreck och färgpenna går verkligen inte av för hackor. Framställningen av lille Bulle i anacondans mage (hur han kommer ut ska inte avslöjas), de vidriga mobbarbrorsorna, deras übervidriga farsa och klassens lika förtjusta som uppgivna lärarinna är mer än underbara.

Berättelsen finns alldeles utmärkt inläst på CD/mp3-Cd av Helge Skoog. Han talar både tydligt och dramatiserat, varje figur har fått sin egen karakteristik. Man hinner, om man vill, följa med i boken medan han läser.