Redan själva titeln på Kennet Klemets femte poesibok formulerar något centralt i den text som väntar innanför pärmarna. I Kling kling har språkets såväl repetitiva som klangliga aspekter en avgörande roll, stilistiskt och tematiskt. Och det är en annorlunda diktsamling, åtminstone i jämförelse med vad Klemets tidigare gett ut.
Den politiskt präglade och i punktform skrivna poesi som i de senaste samlingarna kastat fram en yvig kritik av invididens inordning i det kapitalistiska samhällets maskineri har här till stora delar bytts mot något lågintensivt, lyriskt, existentiellt. ”Kling kling” har som starkaste prägel en intimitet och koncentration. I mycket beror det på att texten denna gång återkommande kanaliseras via ett uttalat subjekt, ett diktjag som iakttar och tilltalar.
Jag böjer huvudet mot bröstet. Mot botten. Mot bröstet. Jag ser det framför mig. Hur ditt ansikte kommer mot mig. Hur det glänser, spirar, blommar.
Här finns alltså även ett ”du”, någon som ibland ”sitter på golvet, sorterar papper, pratar och kommenterar”, eller som ”sjunger i andras röster”. På vissa ställen avtecknar sig en fadersgestalt, som tycks ta plats både i jaget och i den tilltalade. Olika former av identiteter, om än svårfångade, markeras kontinuerligt. Något eller någon ”växer samman”, gör sig redo att tydas. Som alltid i Klemets poesi är det kroppen som talar, men denna gång snarare privat än politiskt. Ansikten, händer, munnar, ögon, bröst, svettdoft.
Under läsningens gång blir relationen mellan detta familjära eller fysiska och språket alltmer uppenbar. Den tangerar inte bara språkets och sångens kroppsliga hemhörighet utan också hur varje formulering tycks ambivalent bunden till föregående röster. ”Arvet osynligt och obönhörligt. Svart på vitt. Suddas ständigt ut”, lyder ett stycke där orden sviker diktjaget.
Med sina omtagningar och återkommande fraser ger ”Kling kling” intrycket av ett arbete med just språket. ”Jag skriver men ändrar mig, knycklar ihop papperet” är en formulering som återkommer. Skrivandet blottläggs som aktivitet, bitvis av närmast självanalyserande karaktär; ”Jag kan läsa mig, följer mig in i minsta håla.” Diktens mänskliga figurer och kroppar framstår slutligen som rena språkprodukter. De ansikten som nämns närmar sig den yttre formen av ordbehandlarens tecken; ”Osynliga ansikten med tydliga drag. Allt dyker/ upp på displayen”. Och händerna har (som ofta i lyriken) en koppling till skrivandet, ordsättandet. ”Man kan väga raderna i handen”.
Så stram och transparent som ”Kling kling” är har Kennet Klemets poesi sällan varit. Det är den på gott och ont. Texten fångar intrycket ganska väl i en återkommande formulering: ”När det är färdigt är det stängt men öppet och sjunger/för sig självt.” Den öppenhet, eller mångtydighet, som textens repetitiva konkretion i bästa fall för med sig, kan bitvis slå över i anonymitet, något otillgängligt och generellt. ”Kling kling” tål många läsningar, men den sjunger bäst i sällskap av en kreativ läsare.
