Redan på första sidan inträffar två dödsfall; en katt och en gammal fikus (läs krukväxt). Senare förolyckas även en guldfisk, men på det hela taget är Christel Kvants debutroman ”Resan till Ribston” en ganska händelselös historia.

Reklamtecknaren Gunilla (54) framsläpar sitt liv i en skånsk stad som bär tydliga drag av Helsingborg. Med sin man, den färglöse adjunkten Peter, köper hon ett vackert hus med stor trädgård i stadens finare kvarter. Det kostar bra mycket mer än de får för sin tråkiga mexitegelvilla, men de har varit gifta i 25 år och kan unna sig lite lyx nu när sonen Micke (22) har flyttat hemifrån.

Att livet leker är för mycket sagt, men allt börjar bra i den meningen att Gunilla är stormförälskad i sitt nya ställe och uppfylld av drömmar om inredning, perennrabatter och hemkokt päronmarmelad. Kajorna som bygger bo i skorstenen är ett världsligt problem som kan åtgärdas med våld.

Oturligt nog får Gunilla snart sparken från reklambyrån, där en yngre kvinna tar hennes plats, och skildringen av denna förnedring hör till bokens förtjänster. Smärtan i att bli bortvald. Likaså gör Kvant ett hedervärt försök att gestalta Gunillas klassresa – biroller spelas här av hennes rediga mor och extravaganta svärmor – men berättelsen höjer sig sällan över en rad anekdoter, låt vara välfunna.

Frustrerade medelklassfruar som dväljs under köksrenoveringarnas tyranni är förvisso ett förstklassigt ämne för litterär gestaltning, ändå vill romanen inte lyfta, och jag tror det beror just på gestaltningen och den lättsamma stilen.

Christel Kvant är till vardags kåsör i tidningen Allers och har bakom sig ett antal populära trädgårdsböcker, vilket märks i handlaget, och så sent som i fjol blev hon välförtjänt Augustprisnominerad för essäboken ”Trädets tid”.

Motsvarande kvalitet låter sig dessvärre inte uppletas i ”Resan till Ribston”, detta trots att boken tätnar något efter hand och artar sig till en mardröm för Gunilla, vars bara på papperet myndige pojke råkar i klorna på en försigkommen kvinna från samma kvarter där hon själv bodde som ung.

Linda (32) framkallar sålunda självreflektion. Klassmarkörer är nu inte längre underdånighet vid spisen och överdriven sparsamhet, utan mera tatueringar på magen och skamlös fräckhet i affärer. Gunilla får syn på sig själv. Har hon, dottern till en piga, blivit en borgarbracka? Kvar dröjer den tunga doften av plommonkompott, madeira och dåligt samvete.