När Joyce Carol Oates för drygt fyrtio år sedan började satsa på att skriva romaner med en väldig vingbredd vid sidan av sina otaliga kortare texter kom hon därmed att ställa sin fullödiga novellkonst en smula i skymundan. Att denna också understryker att hon vore värd ett Nobelpris blir uppenbart för den litterära världen med jämna mellanrum.

Den saken tycks dessbättre flertalet av hennes förläggare ha klart för sig – inte minst Bonniers, som låter oss ta del av hennes produktion med dess svindlande hopp mellan månghundrasidiga epos och kortromaner eller berättelser på några få förtätade sidor.

I det urval som kommer ut idag, betitlat Vredens änglar, kan man lätt uppfatta ett par av de mera omfångsrika styckena som frön till ännu mera episka kompositioner. Ett av dem heter ”Säg att du förlåter mig!” och berättar om hur en alkoholiserad mor vars svåra tillvaro har komplicerat dotterns liv skriver brev till henne på sin dödsbädd och ber om förlåtelse. Den ”Vredens Ängel” som skymtar bakom samlingens titel är en figur som tar hämnd på en man vilken har gjort hans kvinna illa.

De två närmast föregående böcker av Oates som vi har kunnat läsa i översättning utspelar sig symboliskt nog i trakten av Niagarafallen, där de otyglade naturkrafternas spel står i total samklang med handlingens bilder av den amerikanska nationens våldsammaste sidor. Så rättfram – med snudd på övertydlig – i sina betraktelser över den amerikanska verklighetens kultur och värderingar är hon förstås inte alltid. En av de finaste texterna i ”Vredens änglar” återger på ett betydligt subtilare vis de mardrömmar som hemsöker rikemanshustrun mrs G. Det är drömmar som genljuder av plågade kaniners skrik och lågornas knaster när hennes far blir levande innebränd i sin säng sedan någon hällt ut bensin runt hans husvagn och kastat dit en tändsticka.

Ett par av de längre berättelserna känns sålunda i påfallande hög grad som grundtexter till betydligt utförligare romaner. En av dem är ”Barmhärtighetens ängel”, där en ung sjuksköterska ger dödshjälp åt somliga av sina patienter och har blivit ”ett dödens geni” i sitt mördandes praktik. Hon undgår upptäckt i många år, eftersom patienterna i fråga redan har varit döende eller näst intill, och vad hon anser sig göra är att fördriva något ont med något gott: ”Jag är Barmhärtigheten”, skriver hon i sin dagbok.

En annan av de utförligare texterna, ”Hunger”, beskriver hur den unga modern Kristine tar en fransk älskare och bereder sig för att göra slut på sin tråkige man med den pistol han har försett hushållet med efter att ha utsatts för ett rånförsök. Det hela mynnar ut i en laddad scen som aldrig får någon riktig upplösning, och vad som räddar helheten från att kännas krystat konstruerad är Joyce Carol Oates ovanliga förmåga att vara samtidigt häftigt visionär och orubbligt klarsynt i sin skildring av människorna och deras idéer. Dessutom ger hon prov på en berättarlust som emellanåt tycks vara manisk.

Hur som helst ligger hennes styrka mindre i de filosofiska funderingarna än i hennes formidabla förmåga till fysisk närvaro såväl i sina miljöer – mondäna eller miserabla – som i sina människor, skrev jag härom året om romanen ”Mitt i livet”. Hennes sätt att skapa hybrider mellan avancerad realism och fantastisk symbolverkan framhölls av Artur Lundkvist i dessa spalter, detta när han för många år sedan förgäves lanserade henne till det litterära Nobelpriset.

Detta lär hon inte få i år heller – att det två år i rad skulle tilldelas kvinnliga författare på det engelska språket vågar givetvis ingen sansad bedömare inbilla sig. Men att det skulle sitta bra kan i varje fall inte denne bedömare underlåta att påpeka.