I detta terapeutiska tidevarv ter sig livet som ständig krishantering. Det privata är inte politiskt, som förr, däremot paradoxalt nog offentligt. Medierna letar efter livsöden att exploatera och nyheter kan knappast presenteras utan att en enskild individs situation ställs i centrum. Litteraturen fylls av svikande föräldrar och svikna barn, brustna relationer och kantstötta egon. Ingen byk är för liten för att tvättas inför publik och hängas ut till allmän beskådan.

I ”Fosterland” gör Dilsa Demirbag-Sten just detta, viker ut sig själv och släpar fram sina närmaste i offentligheten. Fadern är en tyrann som härskar med hot och slag. Modern förtvivlar när mannen söker sig bort från hemmet till vänner och älskarinnor. Fullt sysselsatta med att destruera sitt äktenskap finner föräldrarna allt mindre tid för att kontrollera de tre döttrarnas förehavanden.

En inblick i vad flickorna hade för sig kan de få nu i den äldstas memoarvolym om barndomen och kampen för att ta sig igenom den hinderbana som uppväxten ofta är. I hennes fall blev den ytterligare komplicerad genom att det som brukar benämnas invandrarbakgrund gjorde vägen svårframkomlig i början av tonåren. Ett misslyckat försök från moderns sida att arrangera ett äktenskap hemma i de kurdiska delarna av Turkiet för 14-åriga Dilsa blir den dramatiska punkt från vilket allt rasar brant utför.

Episoden återges även i Demirbag-Stens förra bok, ”Stamtavlor”, men dess fulla betydelse i familjehistorien blir inte blottlagd förrän i ”Fosterland”. När dottern bryter den mer eller mindre påtvingade förlovningen kollapsar moderns värld. Försöken att skydda döttrarna från den omoraliska svenska livsstilen har varit förgäves och hennes notoriskt otrogne man anklagar henne för att sitta fast i en efterbliven bykultur. Förhoppningarna om att återvända till hemtrakterna krossas skoningslöst av den verklighet hon inte kan eller vill ta till sig. Det var ju för att någon gång kunna leva väl där hemma som en stor bit av livet skulle offras åt hårt arbete i det främmande landet i norr.

Dilsa och systrarna utkämpar en motsatt strid för att få höra till det nya hemlandet, det där de levt nästan hela sina liv. De vill få vara de svenska ungar de faktiskt är och slippa agera fina flickor som inte drar skam över familjen i kurdiska bekantas och släktingars ögon. Rena som den vitaste snö är de kanske inte, men deras tillvaro fylls mest av musik och kompisar, drömmar om kärleken och livet, ungefär som för alla i den åldern. Dilsa den äldre beskriver Dilsa den yngre som en rebell, kaxig och trotsig, men hon låter i framställningen ofta andra påpeka hur vacker, begåvad, klok och duktig hon också var.

Den historia som Demirbag-Sten berättar handlar om motsättningen mellan modernitet och tradition, mellan den utåtriktade aktive mannen och den familjebundna passiva kvinnan, om invandrarflickan klämd mellan två kulturer, men också om lite mer än så.

Det som ytligt liknar ett litterärt dokudrama i familjemiljö utvecklas till en analys av spänningarna mellan individuell frihet och social gemenskap. Invandrarproblematiken är en avgörande del i detta, men den är inte den enda faktorn.

I viss mån tjänar redogörelsen för privatlivet dessutom politiska syften eftersom ”Fosterland” ger en bild av svensk samhällsförändring under andra halvan av 70-talet och det efterföljande decenniet.

Dilsa och hennes familj genomgår en lång och smärtsam process i vilken alla utvecklas och formar nya roller åt sig själva och i relation till varandra. Som modern konstaterar blev det bra trots allt, bara på ett annat sätt.