Beatrörelsen var en utpräglat manlig rörelse. Dess hjälte var en variant av en klassisk amerikansk arketyp, the loner eller den ensamme vandraren. Uppbrottet var idealet, någonstans var målet för resan. Fast även geografiskt preciserade mål hägrade ibland, till exempel indianreservaten i New Mexico eller något berg på den mexikanska högplatån. I Mexico fanns det billig marijuana, och bergen lämpade sig för meditation eller för ett ursprungsamerikanskt inspirerat visionssökande.

Beatrörelsen var oppositionell mot etablerade sociala former, oansvarig enligt sina belackare. Men den var också uppriktig, både i sin opposition och i sökandet efter visdom. Rörelsens hedonism fortsätter också att sätta ungdomens sinnen i brand. Ty Jack Kerouac, Allen Ginsberg och Gary Snyder är inte vilka författare som helst; de är visionärer, som tolkar en djupare sanning.

Men det var männens rörelse. En påminnelse om de bistra realiteter som skymts av romantiken ger Carolyn Cassadys memoarbok Off the Road. Den skrevs 1990, men författarinnan reviderade den förra året. Per Planhammars på det hela taget utmärkta översättning (den skäms av en del språkligt småslarv) baseras på den reviderade texten.

Carolyn Cassady var gift med Neal Cassady, som i förklädd form kallades Dean Moriarty i Jack Kerouacs bok ”På drift”. Cassady har gått till litteraturhistorien för att Kerouac attraherades av hans hedonism och hans personlighet. Möjligen hjälpte han också denne att utveckla en mer subjektiv och spontan prosa, men utan förbindelsen med Keroauc och Ginsberg hade Cassadys egna skriverier sannolikt förblivit otryckta.

Neal Cassady var därtill en oansvarig skitstövel. Han försvann när och hur som helst, på luffen eller till andra kvinnor. Han fortsatte förhållandet med sin första fru LuAnne långt in i äktenskapet med Carolyn. Han gjorde en annan kvinna med barn, medan Carolyn väntade parets andra barn. Han bidrog knappast till beatrörelsens vishetssökande. Hans och Carolyns reinkarnationsspekulation var aldrig i fas med Ginsbergs och Kerouacs buddhistiska orientering, för att inte tala om Gary Snyders långt mer djupgående österländska studier.

Carolyn Cassadys memoarer är också tragisk läsning, samtidigt som de är djupt fascinerande. Hon ger kärleksfulla, men också avslöjande porträtt av främst Neal Cassady, Kerouac (som hon hade ett förhållande med) och Ginsberg. Men även Gregory Corso, Peter Orlovsky, Lawrence Ferlinghetti, Ken Kesey och William Burroughs (som hon dock aldrig träffade), dyker upp i boken.

Äktenskapet håller in på 60-talet. Och Neal Cassady är inte alltid på drift. Han arbetar som växlare vid järnvägen, och senare på en däcksfabrik sedan han i slutet av 50-talet avtjänat ett par år på San Quentin för marijuanabrott.

Men boken speglar också en kvinnas självförnekelse. Carolyn Cassady söker länge felen hos sig själv, trots att det är hon som offrar sig; förhållandet med Kerouac inleddes på makens initiativ. Hon skyller på sin viktorianska uppväxt. Tills allt brister, och då går det än snabbare utför med Neal Cassady. Hon ger också tragiska bilder från hans förnedring i Ken Keseys Merry Prankster-kollektiv senare under 60-talet; om det skrev även Tom Wolfe i sin fantastiska reportagebok ”Trippen”.

Carolyn Cassadys bok fascinerar genom sina suveräna, men också tragiska ögonblicksbilder från beatrörelsens skilda faser. Den ger även en sorglig bild av en kvinna som förnekar sig själv och sina egna yrkessträvanden för att leva upp till påtvingade ideal och som tvingar sig själv att länge förlåta långt mer än vad som rimligen kan förlåtas.