Det finns författare som man helst bör läsa innan man fyller 20. Det är författare som talar direkt till en överhettad tonårshjärna, diktare som ger sina läsare livsavgörande intryck. Dostojevskij och Hermann Hesse är sådana författare. De är givetvis inte ointressanta för äldre läsare, men deras böcker verkar med en sådan intensitet att den äldre läsarens intellektuella objektiveringar och garderingar lätt blir ett hinder för den känslomässiga identifikation som deras böcker inbjuder till.
Jack Kerouac är också en sådan författare. Jag sögs in i hans ”På drift”, samtidigt som jag läste ”Siddhartha” och ”Demian” av Hermann Hesse. Den febriga tonårshjärnan blev än febrigare. Men jag ansåg redan då att ”Dharmagänget” var en bättre bok än genombrottsromanen. Jag hade inte kommit in i jazzåldern. Japhy Ryders (poeten Gary Snyder i fiktiv form) buddhistiska sökande talade mer direkt till tonåringen än de många jazzreferenserna i ”På drift”.
Därför var det också med viss bävan jag återvände till Jack Kerouacs mest legendomsusade roman, 35 år efter min första, starkt romantiska läsning av den. Men det finns goda skäl att läsa den igen, liksom andra böcker av Kerouac. Förra året var det 50 år sedan originalet ”On the road” gavs ut. Jubiléet firades med en vacker volym från The Library of America med några av Jack Kerouacs bästa böcker och belysande dagboksanteckningar.
Det gick dock sex år innan Kerouac fick ”On the Road” utgiven. Han skrev sin första version på pappersark som han satte ihop till en lång pappersrulle. Men texten reviderades flera gånger innan den publicerades. Förra året gavs ”On the Road. The Original Scroll” ut. Den stora skillnaden mot den officiella versionen är att den skrevs i ett enda stycke och att alla de mer eller mindre centrala gestalter i Beat-generationen som passerar revy i boken framträder under sina faktiska namn. Allen Ginsberg kallas Allen Ginsberg. Neal Cassady kallas Neal Cassady och hans fruar heter Louanne och Carolyn. Senare fick de namnen Carlo Marx, Dean Moriarty, Marylou och Camille.
Pappersrullen är också sexuellt frispråkigare än den först publicerade versionen där det sexuella snarare ligger under texten, som en laddning som ständigt hotar att brisera.
Nu kommer också Einar Heckschers nyöversättning av romanen, kallad På väg . Den tidigare titeln har alltså ersatts med en mer text- men kanske mindre innehållstrogen variant. Ty Jack Kerouacs alter ego Sal Paradise och hans vänner är på drift, både på vägarna och existentiellt. Den nya titeln signalerar ett mål, på väg någonstans. Men alla resmål i romanen är provisoriska; rationaliseringar och nödlögner mer än mål. Denver, San Francisco, San Antonio eller New York – ingen av romanens hjältar når sitt verkliga mål, eftersom de inte kan formulera det.
En nyöversättning behövs dock. Det är med Kerouac som med Raymond Chandler. Det som liknar tidstroget talspråk är ett noga utmejslat konstspråk. Översättningen blir alltid mer tidsbunden än originalet. Att översätta Jack Kerouac ställer även andra krav. Hans prosa har en säregen suggestionskraft. Den är rytmisk och onomatopoetisk, den pendlar mellan det eftertänksamma och det närmast rituellt mässande. Så förenar den redan i sin uttrycksform berättelsens då med berättandets nu. Sal Paradise berättar i god 1700-talsordning om vad som hänt tidigare i hans liv. Han berättar i imperfekt, men det förflutna tar över och texten återskapar vad som varit i en oupphörlig rörelse i nuet.
Men det är inte blott prosans poetiska egenskaper som manar fram en mer lyrisk läsning av boken. Om vi läser ”På väg” som en berättelse som handlar om något, blir den med förlov sagt ganska trist och statisk, som en serie ögonblicksbilder från livet på vägarna och halvlivet däremellan. Den blir bättre om vi ser boken som en jättelik prosadikt, som en text som pekar på något mer än handlar om något. Då blir ”berättelsen” en oändlig metafor som långsamt och snudd på monomant preciserar en upplevelse där sökandet, längtan och uppbrottet ingår i en överhettad men organisk förening med litteratur, musik och erotik, med situationens komik och livets ofrånkomliga tragik. Då verkar Jack Kerouacs prosa på flera nivåer. Det är nog mer fruktbart att se boken som en texteffekt, inte en berättelse.
Allt detta gör den svåröversatt. Men även om översättaren mer bör hyllas än klandras, finns det olyckliga tendenser i Einar Heckschers nyöversättning. Det gäller främst hans önskan att, kanske under intryck av ”The Original Scroll”, lyfta upp den undertryckta sexualiteten till textens yta. När Sal Paradise och Marylou leker sydstatsaristokrati på ett hotell i New Orleans, säger Sal: ”Ni ser helt förtjusande aptitlig ut i afton”. I originaltexten svarar Marylou: ”Why, thank you, Crawford, I sure do appreciate the nice things you do say.” Heckscher låter henne säga: ”Nej men tack, Crawford, jag uppskattar verkligen å det varmaste ert vänliga kåta grovsmicker.”
Pappersrullen har nästan samma ordalydelse som den först utgivna texten, och Heckscher tar bort den ironiska och sexuella laddningen.
I sin strävan att tidsanpassa talspråket närmar han sig också bondkomiken. ”Whooee!” skriker Dean någon gång när gänget anträder färden. Kofösarutropet kunde översatts med ”Jippie” eller lämnats oöversatt. Vilket som vore bättre än Heckschers val ”Tjoflöjt!”. Det blir också fel när han översätter namnet ”East Texas” med ”östra Texas”. Namnen på regionerna i Texas går tillbaka på tiden före koloniseringen västerut. Namnen på regionerna bör därför inte översättas; nästan en tredjedel av West Texas ligger trots allt i ”östra Texas”.
Det är skönhetsfläckar. Den laddade närvarokänsla som Kerouac skapade i sina miljöskildringar (där färger, dofter och ljud ingår i en förening av baudelaireska dimensioner) återskapar Heckscher däremot med säker hand.
När jag läser om boken fastnar jag också mer för det yttre, för miljöerna, ljuden och dofterna. Jack Kerouacs genombrottsroman är en av de stora generationsromanerna. Men där frihetsdrömmen, möjligheterna i ett liv på drift, fångar en ung läsare, ser den medelålders läsaren snarare begränsningar och tragik. Men det innebär också att Kerouac sprängde generationsromanens begränsningar. ”På väg” är inte bara en liftandets Höga visan, det är också en symbolistisk dikt av säregen lyskraft.
