Inget av detta är ju heller särskilt nytt för den svenska kriminallitteraturen. Att skapa något originellt i denna hårt exploaterade genre är sannerligen inte lätt. Framgång beror i hög utsträckning på om författaren lyckas montera ihop gamla stapelvaror på ett sätt som kan ge sken av innovation. Och så får vi inte glömma den aspekt som det väl talats minst om i samband med deckarboomen – språket. För hur gärna genrefabrikens trägna arbetare än vill få oss att glömma det är språket till syvende och sist det råmaterial som även den litteratur som enbart syftar till spänning har att jobba med.

I sin förra roman ”Paganinikontraktet” lyckades Kepler ganska bra med att både sätta samman gamla byggklossar till en ny produkt, och att höja den språkliga nivån och suggestionskraften långt över den genomsnittliga standardprosan.

”Eldvittnet” heter den nya romanen. På ett behandlingshem för flickor med destruktivt beteende begås ett bestialiskt mord. Brottsplatsen är mer specifikt motsvarigheten till en isoleringscell och vittnen saknas.

Tursamt nog kan den sensible kriminalkommissarien Joona Linna ta sig an fallet även denna gång, dock med visst förhinder. Han är nämligen samtidigt föremål för en internutredning om gravt tjänstefel. Sådana petitesser får givetvis inte stå i vägen för en riktig polis. En intensiv och actionspäckad utredning tar sin början, full av villospår, övervåld, osannolika sammanträffanden och cliffhangers. Samhällskritiken finns också med, i lika uttunnad version som i de två tidigare böckerna. Spännande är det förvisso ofta och länge, men finalen innebär trots, eller kanske snarare tack vare, sina många vändningar något av ett antiklimax.