Ungefär samtidigt som jag på tv hör och ser rapporterna om den tragiska flygolyckan i närheten av Katyn i Ryssland där den främsta delen av Polens politiska och militära elit miste livet, mottar jag en bok av Peter Johnsson om morden i Katyn. Det är en händelse som ser ut som en tanke. De mord Peter Johnsson skriver om har inget med dagens olyckshändelse att göra utan handlar om en av de mörkaste händelserna under andra världskriget. En krigsförbrytelse så fasansfull och cynisk att den med alla medel måste hemlighållas under hela det kalla kriget.

I Katyn och i en del andra mindre orter där omkring, avrättades mellan 21000 och 25000 polska krigsfångar av Stalins bödlar våren 1940. Många av dessa var officerare i polska armén som tillfångatagits vid Röda arméns överfall på Polen 1939. Men det fanns också stora grupper av politiker, intellektuella, läkare och lärare. Orsaken till att de sköts med nackskott (den föredragna avrättningsmetoden i Stalins Sovjet) var att de efter ingående förhör bedömts som motståndare till en socialistisk nyordning i Polen. De begravdes i massgravar och träd planterades på gravplatserna för att återställa landskapet till dess forna utseende.

Att skjuta 21000 människor är ingen liten operation. Det krävs noggrann planering och en omsorgsfull logistik, i synnerhet om det skall genomföras utan att någon märker vad som sker. Det smartaste hade kanske varit att göra det utan alltför mycket pappersexercis, men Sovjetunionen var nu en gång en totalitär byråkrati och det krävde sin tribut. Det betydde att alla fångar förhördes ingående och en personakt upprättades. På samma sätt dokumenterades transporter från läger till avrättningsplats och det blodiga hantverket växte till en försvarlig akt.

Problemen började med att den tyska armén under sin framryckning i Ryssland hittade massgravarna. På tysk sida insåg man snart att man här hade fått ett politiskt vapen som kunde väcka sympati i väst och man inbjöd oberoende journalister och experter från olika delar av världen att följa utgrävningarna och identifiera kropparna.

Det blev nu inte den propagandaseger för Tyskland och Hitler som man hade hoppats på. För trots att det snart framstod som uppenbart att det var Sovjetunionen som låg bakom morden, lyckades Stalin med stöd av sina nya allierades tystnad vända berättelsen till en anklagelse mot Tyskland. I den sovjetiska propagandan blev det tyskarna som bar skulden för det fasaväckande blodbadet vid Katyn.

Den svåraste krisen i den sovjetiska propagandan uppstod med Nürnbergrättegångarna. Tyskarna hade här ett trumfkort genom de oberoende experter som deltagit i utgrävningarna och identifikationen av kropparna. Det fanns dessutom fynd i form av dagböcker och brev i offrens fickor som talade sitt tydliga språk.

Men Stalin klarade sig ur knipan och genom en kompromiss lyftes hela frågan om massakern ut ur rättegången. Stalin kunde andas ut och fortsätta att lägga skulden på Tyskland. Den linjen fortsattes sedan under hela det kalla kriget. Den ene partisekreteraren efter den andre informerades om morden i Katyn varefter bevisen stuvades in i den mest hemliga delen av generalsekreterarens arkiv.

Efter hand sipprade likväl sanningen ut. Såväl Roosevelt som Churchill visste med absolut säkerhet att morden begåtts av den sovjetiska säkerhetstjänsten. Men, som Peter Johnsson visar i sin ytterst noggranna genomgång av det digra materialet som finns tillgängligt, västmakterna var inte särskilt intresserade av att fläcka ned en tidigare allierads insatser och därför valde man en fortsatt diskret linje.

Avslöjandet om vad som verkligen skett med Polens politiska och militära elit kom i samband med Sovjets sammanbrott och att Jeltsin fattade beslutet att öppna dokumenten. Om alla dessa lögner, halvsanningar och undanflykter har Peter Johnsson skrivit en utmärkt källkritisk bok som med obarmhärtig skärpa avslöjar en av det kalla krigets mest kontroversiella skrönor och slutgiltigt avslöjar sanningen om denna ohyggliga förbrytelse.