Pierre Teilhard de Chardin och Louis Massignon var ledande forskare inom sina respektive fält under första hälften av förra århundradet. Chardin var paleontolog och Massignon orientalist. Vid en hastig jämförelse tycks ingenting förena dem, förutom att de var fransmän och katoliker. Såvitt jag känner till möttes de aldrig, och de refererade heller inte till varandra i sina texter.

När man tar del av de bägge herrarnas tankar är det emellertid uppenbart att de delar något väsentligt. För det första kom de på kant med sin kyrka. Fram till Andra Vatikankonciliet i början av 1960-talet var villkoren besvärliga för åtskilliga katolska tänkare. Många tystades och belades med publiceringsförbud medan andra levde under hot om att inte kunna fortsätta sin verksamhet.

Eftersom Teilhard de Chardin var jesuit var förhållandet särskilt problematiskt, och på grund av djärvheten i hans filosofi belade kurian honom med munkavle. Han hindrades även att tillträda erbjudna tjänster vid franska pres­tigeuniversitet, något som dock hade det positiva med sig att han fick gott om tid till att bedriva paleontologiskt fältarbete i Kina – där han var en av dem som grävde fram den på sin tid så omtalade pekingmänniskan. Gott om tid över fick han även till arbete på sitt huvudverk ”Fenomenet människan”, som torde räknas som en av 1900-talets viktigaste böcker.

För det andra delade de i kraft av sin religiösa övertygelse en syn på historien som ett gudsverk bestående av en rörelse i tiden som är på väg åt ett bestämt håll. Denna tanke, och ytterst frågan om vad Gud egentligen är, tolkar jag som skälet till att teo­logen ­Johannes Sandgren skrivit boken Pierre Teilhard de Chardin & Louis Massignon.

Det är nu ingen vetenskapshistoria Sandgren skrivit, ej heller någon biografisk essä. Snarare rör det sig om en överraskande djupsinnig teologisk analys av två framstående personligheter som spelat, och förmodligen också spelar, en viss roll för å ena sidan debatten om tro och vetande, och å andra sidan relationen mellan väst och islam – eller åtminstone förståelsen av den relationen. Utgångspunkten för Sandgren är ekumenisk vilket gör att kapitlet om Massignon är det som väger tyngst.

Louis Massignon var en av få orientalister som faktiskt tycks ha levt upp till den ofta kolporterade nidbilden av en orientalist. Han arbetade först åt de franska kolonialmyndigheterna i Marocko och hade sedan nära samarbete med underrättelsetjänsten i Levanten. Med tiden kom han dock att vända sig mot den europeiska kolonialpolitiken, han träffade Gandhi och samarbetade med Sartre för Algeriet etcetera.

Massignons intresse var islamisk mystik och han skrev sin avhandling om en kättersk sufier som avrättades i Bagdad år 922. Syftet med hans märkliga fyrbandsverk – att trots ett ytterst knappt källäge få ihop material till fyra band är märkligt! – var att peka på förbindelser med den kristna offertanken, och därigenom komma åt något som också förenar de ­monoteistiska religionerna.

Massignon diskuterar det arabiska begreppet zakat, allmosa, vilket efter etymologiska analyser leder honom fram till ett intressant resonemang om gästfrihet. Sandgren fördjupar skickligt tankegången som även om den kan förefalla vara ett uttryck för teologisk spetsfundighet leder rakt in i moralfilosofin. Det är ­åtminstone så jag väljer att följa honom.

En av poängerna är analysen av gästfriheten som aktivitet, alltså vad den innebär både när jag ger och när jag tar emot gästfriheten. I en väsentlig mening handlar det om att göra sig av med sitt ego, som på arabiska kallas nafs, och därmed våga genomgå en omvändelse i mötet.

Sandgren talar i lagerkvistska termer om att ”den som tar emot främlingen i sitt hjärta blir själv gäst hos Gud och främling i världen”. Förstår jag honom rätt avser han med Gud då närmast ett slags verklighetens innersta väsen – en tanke som Massignon och hans sufivänner skulle ha uppskattat.

Och även Teilhard de Chardin hade nickat instämmande, men så uppfattade han också evolutionen som inget mindre än Guds utvecklande och slutgiltiga möte med sig själv.