Man behöver aldrig bläddra särskilt länge i handböcker över den moderna tyska litteraturen förrän österrikiska Ingeborg Bachmanns namn dyker upp. Vare sig man läser biografier om Max Frisch, Paul Celan och Günter Grass eller ögnar igenom Martin Walsers dagboksanteckningar eller litteraturkritikern Marcel Reich-Ranickis memoarer framträder den mytomspunna och gåtfulla poeten och prosaisten Bachmann (1926–73) som en ledande figur på den vitala författararenan i 50- och 60-talens Tyskland. Inte minst befäste hon sin position i egenskap av ett slags ”First Lady” i den legendariska litterära sammanslutningen Gruppe 47, som i stor utsträckning satte standarden för den tyska efterkrigstidens litterära utveckling. Bachmanns liv, skört och bräckligt och med tragisk utgång, tycks i lika hög grad som hennes verk ha genomsyrats av symbiosen mellan tillvarons martyrium och konstnärskapets omutliga drifter.

Med Bachmann-titlar på svenska är det däremot tunnsått (en novellsamling och en diktantologi), men när hennes enda fullbordade roman Malina – utgiven två år före hennes död och tänkt att ingå i den planerade sviten ”Todesarten” – nu äntligen presenteras på vårt språk är det, som så ofta nuförtiden, ytterligare ett nischat småförlag som tar ansvar för spridningen av världslitteraturens moderna klassiker. Och nog kan det litterära verket, detta intensiva, självdestruktiva och närmast maniska försök att skriva in sig själv i orden, karakteriseras som kanoniskt. Det kvinnliga berättarjagets existentiella anfäktelser och de reflekterande tanke- och känsloprocesser som växer fram i hennes förhållanden med den gåtfulla titelfiguren Malina och med älskaren Ivan, måste betraktas som litterärt banbrytande och vägledande i all sin själsliga hudlöshet och sina språkliga tvångsbegär. Utan Malina ingen Herta Müller eller Elfriede Jelinek, vågar jag påstå.

Den självbiografiskt genomsyrade texten, tonsäkert översatt av Linda Östergaard, utgår från erfarenheter där Bachmann som människa, kvinna och konstnär bedriver ett slags exorcism med sina egna växlande identiteter. Den på en gång realistiska och imaginära skildringen av det vådliga triangeldramat formerar sig så i sin brutala sanningslidelse till ett på en gång kärvt och lyriskt psykogram över kärlekens och livets smärtor, och till kampen om att hitta ett språk för de inre och yttre upplevelserna. Det handlar för berättarjaget om att inte ”vika en tum från hans sida, jag kommer att få de identiska, skarpt klingande begynnelsebokstäverna som vi undertecknar våra små lappar med att stämma överens”; men också om mörka minnen av plågsamma övergrepp, om rädslan att förlora förståndet och om den djupaste förtvivlan. ”Finns det ingen människa längre, finns här då ingen människa mer, i hela denna värld, finns det ingen människa, och bland bröder, är man då ingenting värd, inte ens bland bröder!”