Ibland kan jag inte låta bli att undra över vilka kännetecken en god roman har förutom nyanserad människoteckning, ett välavvägt, kongenialt språk och en gripande intrig. Kanske karakteriseras de bästa berättelserna också av författarens förmåga till koncentration, tematiskt eller geografiskt.
Imre Kertész ”Mannen utan öde” handlar om en 14-årig pojkes erfarenheter av Auschwitz, utifrån denna upplevelse beskriver berättaren världen. Göran Tunström återvände i bok efter bok till Sunne, denna ort blev till ett mikrokosmos.
Den senaste bok jag läst som vittnar om den sortens koncentration är Den osynliga väggen av den 96-årige debutanten Harry Bernstein. Denna självbiografiska berättelse kretsar kring en gata i ett fattigt samhälle i närheten av Manchester. Jagberättaren - författarens alter ego - heter kongenialt nog Arry, eftersom man i detta område, präglat av Lancashiredialekt, tappar h-na när man pratar.
Arry växer upp på den judiska sidan av gatan, på den andra sidan bor de kristna. Romantiteln syftar på den osynliga mur som reser sig mellan de båda religiösa grupperna. Gatan ligger i ett typiskt arbetarkvarter och berättelsen utspelar sig omkring första världskriget.
Avståndet mellan kristna och judar längs gatan tycks för det mesta oöverbryggbart, men romanen skulle inte ha blivit vad den är om fientligheten mellan de båda grupperna alltid vore densamma. Egentligen handlar boken mer om vad grupperna har gemensamt, de förbindelser som uppstår mellan dem, än vad som skiljer dem åt. Att båda sidor av gatan är lika fattiga inser man snart. Alla har underbetalda fabriksjobb, på den judiska sidan jobbar man framför allt på klädfabriker.
Man förstår snart att det är religionen som bestämmer spelreglerna. Arry växer upp i en strängt religiös judisk familj. Hos den sekulariserade läsaren väcker det viss munterhet att man en gång i veckan måste bjuda in någon kristen i huset för att tända brasan, eftersom judar inte får syssla med eld under sabbaten. Det medför inte att någon vänskap uppstår mellan dessa ”braständerskor” och de judiska familjerna. De får en penny för besväret och sedan återställs den fientliga ordningen raskt när hon kilat över gatan.
Den största katastrof man kan tänka sig - och det gäller både bland de kristna och judarna - är att tycke uppstår mellan judiska och kristna ungdomar. Arrys mor - som är god och kärleksfull till skillnad från den frånvände fadern - vet att hon måste betrakta sin dotter Lily som död om hon gifter sig med en kristen man.
I den här boken framställs vissa kristna som mer överseende i sin syn på sådana mesallianser. Men att det finns antisemitism på den kristna sidan sticker inte författaren under stol med.
Även om ”Den osynliga väggen” är Arrys berättelse är han framför allt en god iakttagare av de omständigheter som formar honom: syskonen - av vilka inte minst Lily fokuseras; den buttre, fientlige fadern som aldrig säger ett ord till någon av familjemedlemmarna, som inte kan komma hemifrån fort nog när han glufsat i sig middagsmaten för att supa och spela upp lejonparten av familjens knappa inkomster; den goda, välmenande, men bigotta modern som hela tiden anstränger sig för att få pengarna att räcka till (en gång i veckan sticker fadern till henne en struntsumma); de kristna och judiska familjerna längs gatan som lägger all sin energi på att undvika varandra eller kasta okvädingsord (”Vilka var det som dödade Jesus?”); skolvägen med den lömska Djävulstrappan intill puben, där judiska barn ofta får spö av kristna barn; smoggen som ständigt hänger över den lilla staden; slamret och bullret från fabrikerna; träskoklampet på morgnarna innan fabriksvisslan ljuder.
Det är en överdådigt rik roman trots sitt skenbart begränsade perspektiv; Harry Bernstein har återskapat en fullödig barndomsberättelse som jag sträckläser, ofta rörd och skakad. Om det inte vore för författarens briljanta, ibland humoristiska analys av de omständigheter som präglar människorna skulle boken utgöra outhärdlig läsning.
När jag slår igen romanen kan jag inte låta bli att undra över om världen inte hade varit en bättre plats att leva på om religioner inte fanns.
Det är dock inte faderns religiositet som gör honom grym och fientligt inställd till andra människor, det är hans egen torftiga, kärlekslösa uppväxt som får Arry att åtminstone ha en viss förståelse för faderns beteende. Men förlåta honom kan han inte.
