Estradpoeten Bob Hanssons ömsinta romandebut ”Gunnar” från 2007 skildrar en byggnadsarbetare som inte längre får arbeta på grund av sitt hjärta. Hans liv tycks ha förlorat sin mening. Det är en berättelse om det självhat som författaren anser finns inbyggt i vårt moderna samhälle.

I den nya romanen, ”Det sista vi har är våra kroppar”, beskriver Bob Hansson ett annat sorts hat, hatet mellan människor som befinner sig i en av allt att döma evig och olöslig konflikt.

Berättelsen utspelar sig i Palestina och Israel. I romanens dåtid har den svenska fredsaktivisten Maria rest till Ramallah på Västbanken för att skriva om motsättningarna. Vid något tillfälle befinner hon sig på en buss som blir stoppad vid en gränspostering. Hon möter då, för att använda en sliten formulering, sitt livs kärlek i form av den israeliske militären Isra. Det konstruerade i Bob Hanssons val av huvudpersoner ligger i öppen dag, ändå gjuter han liv i sin historia. Fredsaktivisten möter – tillspetsat uttryckt – krigsivraren. Isra darrar inte på manschetten när han beskriver varför Israel inte bara måste kunna försvara sig utan också har rätten att mota Olle i grind. Det handlar om att begränsa palestiniernas möjligheter att aptera sig själva som sprängladdningar.

I romanens nu är Maria spårlöst försvunnen, Isra tror att hon har rest tillbaka till Sverige. Han blir lämnad ensam med sin ruelse. Rannsakande sitt samvete inser han att Marias försvinnande kan länkas till ett skeende vid en gränspostering, i vilken Isra var inblandad; en ung palestinsk flicka fick sätta livet till. Maria har lämnat honom utan att lyssna till hans förklaringar.

Men efter en tid har tydligen kärleken mellan Maria och Isra övervunnit det konfrontativa och oförenliga i deras skilda synsätt. Kanske har Maria trott att hon en dag kan vinna över Isra på sin sida, men händelsen vid gränsposteringen öppnar avgrunden mellan dem igen.

Författaren beskriver skeenden som håller hatet vid liv, brutala israeliska raider in på palestinskt territorium, där unga stenkastande pojkar kan dö, och samtidigt den ständiga rädslan i Israel för att någon bror eller släkting till den döda stenkastande pojken ska ta ut sin hämnd ombord på bussen.

Medan Isras olidliga väntan på livstecken från Maria pågår, går hans bror Abby och dennes fru Nilla också i väntans tider. De har fått veta att det ska bli tvillingar. I inskjutna korta kapitel får läsaren ta del av tankar från ”de små”, de ännu ofödda.

Det finns en del att säga om romanen som helhet. Bob Hansson är en god iakttagare, inte minst av människans natur. Språket i boken äger enkelhetens skönhet; det är inte lätt att skriva så. Föraningar om kommande ofärd staplas dock på hög, bitvis är berättelsen lite väl förutsägbar. Jag skulle dessutom önska att det fanns ett efteråt, efter den minst sagt dramatiska upplösningen.

Men det måste understrykas att romanen inte bara på ett hårdhänt och tankeväckande sätt tar tag i läsaren, utan också efterhand utvecklar sig till en veritabel sidvändare.