Richard Brautigan var en av 1960- och 70-talens betydande amerikanska författare. När han sköt sig 1984 vid 49 års ålder efterlämnade han en dotter, Ianthe, då 24 år. Nu har dottern skrivit en bok om sin far.
Det är en bitvis gripande berättelse, som tyvärr lätt halkar över i det anekdotiska. Vi lär känna en man med stora psykiska problem, en man som led av återkommande depressioner och som var gravt alkoholiserad.
Lär vi då verkligen känna honom? Frågan dyker upp i mitt huvud gång på gång under läsningen och jag antecknar i kanten: Vem är han? Och – vem är dottern, denna dotter vars hela liv tycks kretsa kring fadern? Hennes dyrkan av honom liksom hennes ambition att rädda honom undan det ständigt hotande självmordet är utan hejd. Hennes samvetskval när hon inte lyckas likaså.
Det finns några nyckelrepliker i ”Det finns inga självmordsbaciller”. Ianthe besöker efter faderns död en expert på självmord. Hon berättar sin historia och experten, en kvinna, säger:
”Jag tror att du inte sörjer en far.” Hon fortsätter:
”Jag tror att du är en mor som sörjer en förlorad son.”
Yanthe börjar gråta och experten frågar: ”Var är han?”
Yanthe förklarar att han finns i sin urna, att hon ännu inte hunnit…
”Nu, äntligen, är han i säkerhet”, kommenterar experten.
En kommentar med flera tolkningsmöjligheter.
Urnan ligger i Ianthes översta byrålåda, en varm och torr plats där han har det bekvämt. Men faderns IBM Selectric är placerad på vinden, ”långt från närmaste eluttag eftersom jag vet att frestelsen skulle kunna bli för stor för honom”.
Död men levande.
Beroendet var ömsesidigt. En av de få gånger som fadern grälar på sin dotter är när hon vid 21 års ålder berättar att hon tänker gifta sig. ”Jag fick betala ett fruktansvärt pris för att gå emot hans vilja”, skriver hon.
En dag upptäcker Ianthe att i en roman i faderns bibliotek, Charlotte Braemes ”Wedded and Parted” från 1901, finns en figur med samma namn som hon. Lady Ianthes far förlorar i romanen sin förmögenhet och hon räddar honom genom att gifta sig för pengar. Till sin blivande make säger hon: ”Den ende jag älskar är min far”.
Titeln ”Det finns inga självmordsbaciller” är en besvärjelse, bokens egentliga tema är vampyrism. Fadern lever av det som dottern kallar ”kärlek”, en kärlek som ”var så stark att jag tolererade det outhärdliga”. En konsekvens, som berörs endast i förbigående, var att dottern lärde sig att alkohol dövar smärta. Hon drogade ner sig, också på andra sätt, tills hon insåg att hon själv var på väg att dö.
Suddiga svartvita bilder illustrerar livet i bland annat San Francisco Bay Area, där Richard Brautigan bodde under sin mest produktiva tid. De berör mig i sin amatörmässighet.
Skönhetsfelen i Charlotte Hjukströms fungerande översättning är för oväsentliga för att citeras här.
