Det ligger många år och skrivna ord mellan de två ytterlighetsbilderna av Marcus Birro. Kan det tidiga 90-talets unga, arga och störiga poet vara samma människa som dagens På spåret-gästande bloggare och skribent? Svaret blir förstås både ja och nej, för knappast någon av oss är samma person som för tjugo år sedan.
I sin senaste bok sätter Birro tidsresan i centrum. ”Att leva och dö som Joe Strummer” är, enligt en av omslagsflikarna, hans kärleksförklaring till Göteborg, men det Göteborg som ligger bortom turiststråken, räkätandet och de gröna kaninerna. Den berättas i jagform av en snart 40-årig man med ett förflutet i Göteborg, men som numera bor i Norrköping. Han älskar italiensk fotboll, är rockromantiker och spelade som ung i bandet The Christer Petterssons tillsammans med en grupp vänner som under några år i glidningen mellan 80- och 90-tal syntes lite överallt i trakterna kring Järntorget och Långgatorna. (Den som här ser författaren i huvudpersonen får inga extrapoäng.)
När en av de gamla vännerna dör av ett medfött hjärtfel, precis som Joe Strummer i The Clash, återvänder han till den forna hemstaden efter en tio år lång frånvaro för att få ihop det gamla bandet och spela på begravningen. Återvändandemotivet är beprövat och i grund och botten bra för den sorgblandade kärleksförklaring till en svunnen tid som Birro undan för undan målar upp.
Textens spretighet och viss upprepning blir dock ett problem, liksom det faktum att författaren och berättarkaraktären smälter samman till ett slags flytande enhet med oklara gränser.
Boken blir som bäst när Göteborg blir den egentliga huvudpersonen; kanske för att relationen mellan Marcus Birro och hans både älskade och hatade födelsestad känns mer på riktigt än kärleksaffären mellan huvudpersonen och hans gamla förälskelse. Resonemanget om utanförskap och vuxenblivande lämnar mig ganska oberörd, men hjärtat slår definitivt hårdare inför hur himmelriket var ett medlemskap på Draupner, stämningen på Magasinet och de improviserade scener som byggdes upp på rivningstomter i Haga. Mycket för att jag är en obotlig Göteborgsnostalgiker, men också för att texten där får en annan auktoritet.
En tydlig blandning av fakta och fiktion är ett risktagande och det är svårt att veta vad Birro egentligen vill med boken i stort; att skriva en roman eller skriva ner sina minnen. Det hela landar någonstans mellan stolarna, vilket resulterar i ojämn men stundvis vass läsning om en tid som känns både nära och långt bort.
