”Vemodiga fosterland, på ett ögonblick har du förvandlat mig / från nostalgisk kärlekspoet till diktare med ordet som vapen!” Så skriver den syriske poeten Nizar Qabbani i dikten ”Marginalanteckningar i katastrofens bok” efter det arabiska nederlaget i sexdagarskriget mot Israel 1967, al-naksa (till skillnad från den palestinska fördrivningen 1948, al-nakda). Det är en svidande vidräkning med arabvärldens ledare och intellektuella som han höll ansvariga för nederlaget. Denna arabiska självkritik sågs inte med blida ögon av de arabiska ledarna och intellektuella.

Qabbanis dikter kan nu läsas på svenska. Det idealiska har nämligen inträffat att en semitisk filolog, Bo Holmberg, och en svensk poet, Cecilia Persson, har översatt ett urval av hans dikter i en vacker volym med ett sobert omslag, Från nostalgisk kärlekspoet till diktare med orden som vapen. De båda uttolkarna träffades på ett översättarseminarium i Granada där de fastnade för Qabbanis andalusiska diktning, vilken hyllar minnet av ett Spanien som araber präglade i 700 år.

Nizar Qabbanis diktning tillhör inte den modernistiska riktning som den syrisk-libanesiske poeten Adonis företräder i arabisk poesi. Qabbani var en arabisk nationalist förankarad i muslimsk kultur. Han föddes i Damaskus innerstad i en värld av gammaldags skönhet, fransk-arabisk bildning och betjäning. Fadern härstammade från en lokalt berömd konditorsfamilj.

Efter att ha studerat juridik blev han diplomat, först i Kairo, sedan i Ankara, London, Madrid, Beirut och Peking men avgick när Syriens Bathparti kom till makten.

Nizar Qabbani gav ut ett tjugotal diktsamlingar. Han är arabvärldens utan jämförelse mest omtyckte poet. Hans dikter är musikaliskt komponerade och många av dem har tonsatts av den berömde egyptiske musikern ­Abdul Wahab och sjungs överallt i arabvärlden. Han var en stor kärlekslyriker i den arabiska traditionen och beskrev kvinnor av alla slag, från prostituerade till yrkeskvinnor, på ett sätt som kan påminna om Baudelaire och med förebilder i den erotiska arabiska romantiken. ”Den onda dikten” (1956) beskriver djärvt ett lesbiskt kärleksförhållande.

Qabbanis liv präglades av personliga sorger. Hans äldre syster tog livet av sig av olycklig kärlek och hans äldste son dog ung. 1981 dödades hans hustru Balqis vid ett besök på Iraks ambassad i Beirut av en arabisk bomb, något som han skildrat i en av den arabiska poesins vackraste kärleksdikter ”Balqís” (1981), som samtidigt är en sorgesång över den arabiska nationens svek mot sig själv och sitt kulturella arv. Drottningen av Saba, nämnd i Koranen, hette Balqís, och dikten är full av anspelningar på islams högkultur.

Men det är Qabbanis politiska diktning som uttolkarna har velat lyfta fram. Hans första politiska dikt ”Bröd, hasch och måne” skrevs efter Suezkrisen 1956. Då övergav han sina kärleksäventyr och blev en nationalistisk poet. I ”Till det ockuperade landets poeter” hyllar han de palestinska poeter som med sin dikt gjort motstånd och han uttrycker självförakt för att han som exilpoet efter 1985 inte haft samma mod och makt att förändra. I ”Kommandosoldaternas graffiti på Israels murar” sker ett växelspel mellan olika identifikationer. Vi tvingas hela tiden omvärdera och ifrågasätta dessa skeenden. Qabbani är i högsta grad en dagsaktuell poet, och viktig för den som vill förstå komplexiteten och bråddjupen i Israel-Palestinakonflikten.

Qabbanis dikter är lättflytande, eleganta, urbana, sensuella med vardagliga ord och uttryck. En som själv har försökt översätta en och annan arabisk dikt kan bara uttrycka sin beundran för hur tolkningsteamet har undvikit ovanliga metaforer och ändå bevarat deras doft.

Den autentiska tonen har att göra med att arabiska ord och syftningar ofta har fått stå kvar. Dikterna kan läsas av vilken svensk som helst, men är för den skull inte berövade sin främmande atmosfär. Detta är mycket lovvärt. Inte heller har boken några beskäftiga ordförklaringar på slutet. Man får lära sig. Vi har helt enkelt fått en trovärdig översättning av en stor arabisk diktare. Man märker att en poet har medverkat. Qabbani är ingen försoningspoet, han är en exilpoet, och starka känslor styr honom, men det är diktens musikalitet som tar hem spelet, och den underliggande kärleken till livet och kvinnan.

När vi läser Nizar Qabbani på svenska är det bra att tänka på att all arabisk poesi är estradpoesi, menad att läsas högt i mindre och ofta i mycket stora församlingar, att en enda välformulerad rad hälsas med tillrop och applåder, att diktning är ordets konst och som sådan den högsta konstarten i den arabiska kulturen.