”All you need is love” sjöng som bekant The Beatles, men som alla läsare av relationsromaner och biobesökare vet räcker ofta ej ens den mest himlastormande kärlek till för ett harmoniskt liv. Det sjunger om lyckan i bröllops­annonserna, giftermål som enligt statistiken i en förfärande hög grad slutar i skilsmässa. Påfrestningarna tycks i vår kultur vara alltför många.

Finns det då något nytt och krytt att säga om den underbara och sårbara kärleken? Jodå, visar det sig, om man läser den alltid lika briljante och sparsmakade Peter Kihlgårds nya roman, med den anspråkslösa titeln Kicki & Lasse. Ty här rör det sig om en författare med ypperlig behärskning av sitt hantverk, som aldrig ger avkall på stilens och formens primat bara för att berätta en rela­tionshistoria så enkelt och publik­knipande som möjligt. Resultatet blir än mer fascinerande.

Utgångspunkten för berättelsen är dock ganska enkel. Kicki och Lasse, båda 50 plus, har varit gifta i ungefär 25 år. De har just flyttat till en flott etagevåning på Kungsholmen i Stockholm. Kicki är i sitt yrkesliv märkligt rotlös, men lyckas ta sig fram som helikopterpilot, teaterproducent, konsthistoriker, programansvarig på tv med mera. Hennes tonår hade varit stökiga då hon flyttat ihop med en betydligt äldre man vars barn hon senare aborterade två gånger.

Lasse är en framgångsrik tillverkare och försäljare av jeans som är mer amerikanska än de amerikanska. Makarnas trauma är att de inte kan få barn och de förvägras adoption eftersom Lasse förekommer i straffregistret efter bland annat bokföringsbrott och bestickning.

Ändå verkar äktenskapet lyckligt och innerligt, men snart inser läsaren att det finns inslag av ­folie a deux, de tycks varken kunna leva med eller utan varandra. Det förekommer stormiga gräl, även slagsmål, separationer som följs av återföreningar. Det finns mörka stråk i bådas personligheter, en benägenhet för våldsamma raseriutbrott av närmast patologiskt slag.

Makarna lever i en sorts rollspel, där man prövar sina identiteter och berättar historier om varand­ra, om sina familjer och om and­ra, historier som läsaren inte alltid kan klura ut om de är sanna eller kanske bara en del av spelet. Det gör inte så mycket, detta är inte en roman som skall läsas fullt ut realistiskt. Ibland kan den intrikata kompositionstekniken leda till oklarheter. I början berättas om Lasses fars begravning, men sedan dyker han, den framgångsrike läkaren, upp och drar en fantastisk skröna om en vin- och matsmakskonsult som har ett smak- och luktsinne av närmast övernaturligt slag – men detta sker utan något synbart brott i kronologin. Förbryllande är också de tatueringar Lasse bär under ögonen, där man inte blir klok på om de verkligen är tatueringar eller ärr efter det att Kicki klöst honom med sina långa naglar. Det är litet av ”Vem är rädd för Virginia Woolf” över det hela.

I sin helhet är kompositionen mästerlig. Kihlgård berättar i återblickar, där protagonisterna för ordet i tredje person, någon gång i första och andra. Skildringen växlar mellan alla de 25 åren på ett sätt som gör att sanningen om gåtan om Lasse och Kicki – och därmed om Envar –långsamt växer fram. Sådant som vi inte vet, till exempel varför Lasse har en märklig röst, eller varför han får starka ångest­attacker kommer att uppdagas.

Denna upprullningsteknik ger oss en fördröjd insikt och mina tankar förs till bland andra William Faulkner och Joyce Carol Oates. Varför blir Lasse så framgångsrik i textilbranschen, han som under den tidiga fasen av ­deras förhållande avfärdas som en dum bondlurk av Kickis intellektuella vänner? Här dryper för övrigt skildringen av bitsk ironi.

Det finns ett tragiskt drag över romanen, men å andra sidan också stunder av lycka. Vi når steg för steg en insikt i makarnas väsensskilda men ändå på något sätt likartade personligheter, där Lasse är mer undflyende, tankfullt reserverad och Kicki mer expansiv och dessutom ofta otrogen utan att egentligen förefalla vilja var det. Allt kommer att uppenbaras när hela denna mosaik till sist framstår som en enda, tydlig bild. Och utan att säga för mycket: störst av allt är kärleken, hur trasig den än ibland kan förefalla.

Naturligtvis är detta en djupt allvarlig roman om människors liv med varandra i en djupt splittrad och neurotisk kultur, där alla på något sätt vantrivs. Men det är också en fabulöst rolig berättelse med sina ironier och träffsäkra iakttagelser av människors tillkortakommanden och inte minst av deras språk. Skildringen av hur Lasse tillsammans med flickvän Kicki för första gången skall äta middag hemma hos Kickis mor och styvfar är bland det roligaste när det gäller bisarr absurdism som jag över huvud taget läst i svensk litteratur – med skrattårarna trillande längs kinderna kom jag att erinra mig såväl Lundells julaftonsmiddag i ”Sömnen” som Piratens ”Bock i örtagård”. Den kommer, sanna minna ord, att bli ett givet antologistycke. Karakteristiskt för berättarmetoden är att vi också får djupare insikter i bipersonernas liv och vara.

Alltså en helt lysande roman som jag hoppas når sin välförtjänta publikframgång.