Carina Burman (född 1960) är författare och kritiker i SvD. För sina romaner har hon fått flera priser, senast Birger Schöldströms pris från Svenska Akademien 2008.
Foto: Cato Lein
För något år sedan talades det om kärleksromanens återkomst i svensk litteratur. Ett antal romaner med relationstema såg dagens ljus, men den plötsliga förtjusningen över en ny litterär trend la sig ganska snabbt. Problemet var att de där böckerna inte handlade så mycket om kärlek. De handlade mer om ångest, tristess och klaustrofobiska äktenskap. Och familjehelveten är inte något nytt, de har varit en trend i litteraturen i all evighet.
Nu har Carina Burman tagit tag i saken och verkligen skrivit en Kärleksroman . Titeln anspelar på Hjalmar Gullbergs diktcykel med samma namn. Hans dikter inleder också romanens sju delar:
Det var som blixten slog mig när jag fann,
att du betydde allt för mig i världen.
Ja, i den här berättelsen slår kärleken gnistor. Den dimper ner i huvudet på folk utan förvarning och lamslår allt förnuft. I kapprummet på dagis, på Rotaryklubben, en stjärnklar promenad på väg hem från festen. Burmans roman är uppfriskande befriad från ihålig villaångest och stillastående vabbgnäll.
Platsen är Visby. Fem personer för växelvis talan. De har träffats i stadens Rotaryklubb, alla akademiker i ett åldersspann från yngre till äldre medelålder. Frida och Louise har båda tillfredställande jobb och är hyfsat lyckligt gifta trebarnsmödrar. Det är egentligen inget fel på deras liv. Det är själva poängen. För kärleken bryr sig inte om relativ äktenskaplig lycka, i Burmans berättelse drabbar den som en plötslig och obotlig feber.
Frida träffar Louises man när de hämtar barnen på dagis. Deras blickar möts och de blir så lealösa av åtrå att de knappt kan röra sig, än mindre klä på barnen. De inleder en hemlig och passionerad förbindelse. Helt ovetandes, några dagar senare, vinglar deras respektive hem från en fest och hamnar i Fridas soffa. Rockaden är ett faktum, men förvecklingarna slutar inte där. Konstnären, Gurli, blir handlöst förälskad i Louise men tröstar sig med den pensionerade rektorn, Björn – som blir handlöst förälskad i henne.
Burmans prosa beskriver vardagens alla förvecklingar med saklig precision. Det finns en lätthet i berättartonen – romanens samtliga personer är försedda med en stor dos självdistans och analytiskt tänkande, mitt i den känslomässiga villervallan. Och ja, jag vill verkligen veta hur det ska gå för de här människorna. Samtidigt blir jag inte riktigt klok på dem. Ser livet verkligen ut så här? Och vad vill Burman egentligen med den här samtidsskrönan, annat än att underhålla?
Det finns ett mörkt stråk. En katastrof inträffar på slutet som kastar skugga över kärlekens slagfält. Men Louise, som är den som får betala priset för de andras lycka, är alltför vagt tecknad för att jag ska begripa hennes sorg. Bäst lyckas Burman med porträtten av konstnären Gurli och den gamle rektorn, Björn, som återvänder till sin barndomsby på Gotland efter ett helt liv på flykt.
”Kärleksroman” är en brett anlagd berättelse med många sidospår. Gurlis tonårsdöttrar, med de udda smeknamnen, Urpi och Turpi, får vara med på ett hörn, liksom hennes konstnärskap och umgänget på Rotary. Och alla de andras bakgrunder och sammanhang. Ändå funderar jag på vilka val en författare måste göra för att berätta en sådan här historia. Om Burman hade valt barnens perspektiv hade historien om den äktenskapliga rockaden och skilsmässan förstås blivit en annan.
Med all respekt för hennes beslut att hålla sin kärleksroman ren från barngnäll blir det ändå lite märkligt att ungarna, sex stycken sammanlagt, stojar runt i periferin som en anonym skock, till synes tillfreds med att deras föräldrar har bytt partners.
Jag har aldrig skilt mig. Men jag föreställer mig att något av det mest traumatiska med en skilsmässa just är att hantera barnens initiala vrede och besvikelse. En sak som jag undrar över är också att Frida lämnar sin tvåårige son i tre månader för att resa till Rom. I tre månader! Och hon kommenterar det inte ens. Bortsett från mina personliga känslor rimmar handlingen illa med Frida som person.
”Kärleksroman” lämnar mig med många frågor. En annan är Rotary. Varför Rotary? Finns det en dold mening här, har jag missat något? Men mellan bryderierna var det ändå givande läsning. Ser livet verkligen ut så här? Säkert. Om man blundar med ena ögat.
Oline Stig är författare och kritiker i Sydsvenskan.
