”Änglarnas sorg” är andra delen i den trilogi som inleddes med ”Himmel och helvete” i fjol. Där skildrade Jón Kalman Stefánsson livet i nordvästra Island vid förra seklets början, med den namnlöse Pojken som öga och som berättelsenav, en ung människa som förlorat sin familj och som under en vintrig fiskefärd också förlorar sin bäste vän Bárdur till den mördande kalla vinden.
När ”Änglarnas sorg” börjar har det gått tre veckor sedan vännens död och Pojken befinner sig i Köpingen där han funnit husly och en uppgift som högläsare åt den blinde Kolbeinn. Visserligen rubriceras romanen som fristående i baksidestexten, men det tycker jag är en överdrift: man bör ha läst ”Himmel och helvete” för att förstå Pojken och inte minst hans glupande men också skräckblandade hunger efter böcker. Det är för övrigt en genomgående längtan i detta ödsliga, vindpiskade, igensnöade land av litteraturälskare där också den uslaste koja kan gömma ett välläst medeltida manuskript.
Orden och kärleken till dem må stå i centrum, men det är elementen som dominerar genom sin kraft. Om trilogins första del handlade om havet och vinden är detta snöns bok: Pojken blir följeslagare till brevbäraren Jens på en posttur över bergen i rykande snöstorm där bara slumpen och Jens jättekrafter hindrar dem från att försvinna i drivorna. På sin färd möter de fattiga bönder som släpper in dem i sina vinterbon, snötäckta torvhus där djur och människor kurar ihop sig och väntar på den korta sommaren, men de möter också gengångare som leder dem förbi klyftor och stup. De döda är hela tiden närvarande, deras röster är den grekiska kör som kommenterar de levandes blindhet, och deras budskap är alltid ett och detsamma: livet är hårt, kallt och fattigt, men det är ändå mycket bättre än att vara död, det är oändligt att föredra framför dödens armod. Inget är så underskattat som livet, säger de.
Men de levande kan inte höra dem. De pulsar vidare i stormen, utmanar vädrets makter för att bevisa sin manlighet. Sedan den väldige Hjalti anslutit sig utvecklas snövandringen till en filosofisk brottning med karlakarligheten där de tre med jämna mellanrum slår sig ner i lä av någon driva och pratar, hackigt och nästan ordlöst, om sin längtan, sitt supande, sitt ständiga svikande. Till sist handlar allt bara om längtan efter kärlek, det enda som gör livet värt att leva, det enda som kan värma karlakarlarnas tysta stumma hjärtan och deras stora hårda händer. Vad kvinnorna har att säga får man kanske veta i nästa del?
Denna snöbok är ett mellanled, mindre känslostark än ”Himmel och helvete” men som romanbygge mer stabil och homogen i tonen. När Stefánsson lämnar sina figurer i en bokstavlig cliffhanger vill man absolut veta vad som ska hända när de landar.
