Glaukom, så kallad grön starr, måtte väl höra till de värre diagnoserna för en boksynt, trots att prognosen inte alltid är entydigt nattsvart. Men i värsta fall leder den till att synen försvinner. Gösta Ågrens nyaste diktbok Bottniska nätter är skriven ”i slagskuggan” av denna diagnos som han fick för fem år sedan, får man veta i bokens förord.
Det är dock ingen förtvivlan som gestaltas på dessa sidor, snarare slås man av att förtrolighet med döden kan förhöja livskänslan, åtminstone en förtrolighet som Ågrens. Hans dikt kristalliserar de värdefulla perspektiv åldrandet kan föra med sig, de ”karga och tydliga” ögonblick som föds i skuggan av en tilltagande förvissning.
Det är tveksamt om det ska kallas vishet; Sokrates förstod att han inte var vis, endast däri låg hans vishet. Samma paradox gäller Ågren. Inför hans blick ter sig gränsen mellan vardagens mål och livets lika skarp som för den store greken i hans trosvissa accepterande av döden. Att filosofera är att lära sig dö, månne inte detta lika väl kan sägas om diktandet.
”Bottniska nätter” utröner dock livets värde. Liksom Goethes Faust ser Ågrens diktjag livets värde i en strävan utan mål; målet är inte viktigt, det har ingenting med livet att göra. Målet är ju döden. Det är sökandet, men också rutinen – slutligen ”den enda/ skyddande ceremonin/ mellan liv och död!” – och framför allt orden, ”den vita käpp, med vilken/ vi trevar över våra minnen” som ger livet dess värde.
Liksom Faust tänker sig Ågren också en ”slutgiltig/ skuldlöshet”, för: ”Glömskan/ är större än minnet”. Och liksom denne tycks han ha lämnat kärleken bakom sig. Kvinnor och kärlek spelar inte någon betydelsefull roll i Ågrens sena lyrik, inte heller lusten eller skrattet. Detta begränsar förstås dikten, gör den ställvis dystrare och mer entonig är vad den kunde ha varit.
Vi talar ändå om en av årets starkaste finlandssvenska diktböcker; också en av Ågrens i mitt tycke bästa. Hans skulpturala säkerhet, hans minimalism, hans fyndighet och träffsäkerhet, men framför allt att nästan varje dikt får det att glimma till, ger insikt, gör honom ovanlig. Också korta knorrar, som ”Livet/ är ju en paus! Ingenting/ fortsätter”, ”Godhet är/ resignation”, men också ”Gud/ är döden” blir sublima i sin kontext. Någon enstaka gång kan det bli snudd på klyscha, ”hemåt från teatern/ över verklighetens/ tomma scen” eller ”Makten är starkare än/ sina utövare” – men då måste man vara viss om att Ågren genomgående tar risken att formulera sig så enkelt att minsta felsteg blir ödesdigert.
Svagast är han kanske bitvis i bokens två sista sekvenser, ”Mars” och ”Vår”, även om slutet är starkt, inte minst för att där formuleras något lika hoppingivande som skönt och svårgripbart.
När ensamvandraren Ågren i sista dikten apostroferar läsaren ”Min vän” tror man honom inte först, tills man inser att det faktiskt är fråga om en utsträckt hand; inte en hand som ber om hjälp, utan en hand som leder, fast men mild. Och döden, den är ”mild som ensamhet”. Här är han samtidigt sin egen vän.
