Fransmannen Paul Desalmands debutroman ”Mitt liv som bok” (inte att förväxla med Jan Henrik Swans ”Mitt liv som roman” från i fjol) bygger på en lika kul som originell idé: en bok skriver sin egen självbiografi, från födelsen på ett tryckeri i Paris, över barndomen i fraktkartonger och boklådor, ungdomens nattliga samtal med världslitteraturen i bokhyllorna, resor och äventyr i händerna på olika ägare, till ålderdomen i ett dammigt antikvariat och den hotande döden i papperstuggen.
Tyvärr är idén alltför originell för att inte ha satts i verket tidigare. Italienske författaren Andrea Kerbaker gav 2003 ut en roman (”Diecimila. Autobiografia di un libro”) med ett identiskt upplägg.
Det är förstås ett bekymmer, särskilt om man som den relativt obegåvade Desalmand inte har mycket mer än nyhetens behag att komma med. Mot slutet av boken ägnar han ett kapitel åt att förklara sin bestörtning över upptäckten av den okände föregångaren, och varför han ändå valde att slutföra sitt projekt. Ett verks tjuskraft, resonerar han, har ingenting med dess originalitet att göra. Det är utförandet det kommer an på, hur väl efterföljaren hävdar sig gentemot traditionen. Och visst är det så. Problemet är att utförandet i ”Mitt liv som bok” haltar betänkligt.
Desalmand skriver en torr, enkel prosa utan större finess eller espri. De bibliofila anekdoterna är föga märkvärdiga, de iscensatta dialogerna olika böcker emellan direkt meningslösa. Bara här och var glimmar språket och tanken till. Då vet man att det rör sig om ett av bokens många dolda citat – från Flaubert, Dostojevskij, Hemingway och andra – som på ett ganska valhänt sätt vävts in i berättelsen.
Den svenska utgåvan innehåller ett appendix som noggrant redovisar alla lån och lärda blinkningar. I mina ögon förtar det något av charmen med sådana lekar. I appendixet kan man också läsa sig till att Desalmand hämtat sina bästa idéer från samtal med kolleger och bibliotekarier. Själva grundidén var det en kompis som bidrog med.
När Desalmand spånar fritt kretsar tankarna mindre kring böcker och mer kring lättklädda unga kvinnor (som han gillar) och muslimer (som han ogillar). För att vara så kort rymmer boken gott om pladder, och det är inte alltid som Desalmand kommer ihåg vem det är som förmodas föra ordet. För det kan väl inte gärna vara en bok som talar om ”oss mjölkkossor till skattebetalare”?
Bäst är det spirituella förordet av bibliotekarien Jenny Lindh. På tre sidor visar hon lätt och ledigt hur underhållande ”Mitt liv som bok” hade kunnat bli i händerna på en mindre träig författare.
