Greta, Simon och Claus: tre unga vuxna som utgör var sin del i en triangel. Lite kantstötta, och alla i någon mån drivna av viljan att bli sedda.

Det är hos Greta berättelsen börjar, malmöitiskan som jobbar på japansk restaurang i Köpenhamn men vill annat. Skör och självcentrerad – klockan fyra på natten skickar hon hem en flört eftersom han har epilepsi och hon nog med sitt – och omöjlig att tycka om för att hon är så rasande skickligt skildrad.


In kommer barndomsvännerna Claus och Simon och de presenteras snillrikt med var sitt medicinskt utlåtande som sjukhuset skickat till deras föräldrar. Claus har en beroendegen och allt i hans liv handlar om excesser. Simon är dömd till ensamhet eftersom han är oälskbar, ”vilket i 4 av hittills 5 inrapporterade fall sedan år 1801 resulterat i en sjuklig och destruktiv fixering vid kärlekens väsen”.

Läkarna får rätt. ”Han läste ’Svindlande höjder’ första gången när han var sju. Sen gick det som det gick.” Att bli älskad är det Simon vill allra mest.

”Rasande skickligt” och ”snillrikt”, ja, men jag vet inte vad jag ska säga om Amanda Svenssons värld utan att låta som en försäljare som försöker kränga den senaste mirakelmedicinen. För så är det: om alla författare besatt hennes språkliga energi och infallslusta skulle varje bok vara värd att läsa.


Greta och Simon inleder ett trevande förhållande; trevande, för när dagsljuset kommer har de sällan ord kvar. De har helt enkelt svårt att vara ärliga mot sig själva och mot varandra. Förhållandet underlättas först av Claus, som aldrig tycks få slut på ord, men kompliceras sedan.

Berättelsen har en utmärkt struktur, men det är just språket som är den stora behållningen. Det svänger mellan lågt och högt, yvigt och precist, och ingenstans känns det som om det inte är just som det ska vara.


Ämnena är tunga, men formuleringarna ofta lågmält humoristiska: ”Yngst av sju syskon och skäggig redan vid födseln, då är det inte lätt att stå upp för sej själv.” Eller: ”Det är en fråga man ska kunna svara på med enkelhet och precision, men Simon vet inte.”

Lite oro att det ska spåra ur känner jag mot slutet, när dramat börjar eskalera, att all energi som byggts upp liksom ska kränga iväg åt fel håll, men Svensson gör verkligen rätt val i hur hon låter det hela avlöpa.


Känslan som dröjer sig kvar efter läsning är att det är besvärligt att leva, men att även det är precis som det ska.