När relationer blir en belastning och umgänget med andra en plåga kan den tillfälliga lösningen vara att dra sig undan till det klassiska huset i skogen. Men skogen är ingen garanti för att livet utanför inte hinner upp en, något som Sussi, huvudperson i Helena von Zweigbergks nya roman ”Sånt man bara säger”, får erfara.
När systern blir vräkt tvingar den gamla syskonlojaliteten Sussi att ta hand om den 15-årige systersonen Jonas. Den självvalda isoleringen upphör i samma stund som han flyttar in och mot sin vilja får Sussi ta paus i slickandet av sina sår och istället ta hand om en svårtillgänglig tonåring.
von Zweigbergks grundintrig består inte av något nytt eller oprövat. Mötet mellan de två omaka existenserna som till sist finner varandra har behandlats förut.
Även bokens andra spår, den både kärleksfulla och infekterade syskonrelationen mellan Sussi och systern Louise, är ett familjedrama som känns igen: två syskon som i barndomen tilldelas olika roller, vilka följer med in i vuxenlivet och kommer att prägla självbild, framgångar och misslyckanden.
Inte heller det språkliga eller formmässiga bjuder på några överraskningar. Prosan är lättläst utan att vara onödigt förenklad och von Zweigbergk lyckas i huvudsak bra med att hålla balansen mellan vardaglig trovärdighet och känslosamhet.
Men trots det tydliga upplägget blir det ibland lite oklart vad hon egentligen vill säga med berättelsen. Blod är tjockare än vatten; det är aldrig för sent att gå vidare; att vara behövd är grunden för att älska − försöken att sammanfatta och rubricera framstår som mer klichéartade än romanen faktiskt är.
Bokens behållning är beskrivningen av relationerna och författarens omsorg om deras nyanser. Det är frestande att gå så långt som att säga att de olika relationerna är bokens egentliga huvudpersoner, för där intresset ibland sviktar för personen Sussi hålls det levande inför beskrivningen av hur hon förhåller sig till sina nära och hur de beter sig gentemot varandra.zweigber
Särskilt väl lyckas von Zweigbergk när hon visar hur Sussi i rollen som bonusmamma ingår i en familjekonstellation där hon fysiskt är delaktig men känslomässigt lever ett utkantsliv. Uppbrottet från familjelivet är det som föranleder flykten ut i skogen och får inte så stort utrymme, men det som berättas väcker mersmak.
Även skildringen av förhållandet till systern, deras inbördes olikhet och nedärvda frustrationer, är väl skildrat ur ett psykologiskt perspektiv, även om den höga intensiteten på slutet skapar en viss övermättnad. Boken som helhet domineras av de känslor som hela tiden är närvarande i de olika konstellationerna och som definierar hur relationerna gestaltar sig och blir möjliga eller omöjliga. Att berättelsen följer den ganska väntade vägen blir mindre problematiskt i ljuset av von Zweigbergks påminnelse om att människan är en känslovarelse, hur ogärna vi än vill, eller hur gärna vi än intalar oss motsatsen.
