Nu är det den andra debutanten jag läser på relativt kort tid vars roman präglas av en alldeles säregen medkänsla. Medkänsla i litteraturen är som bekant inte alldeles lätt att handskas med; det uppstår gärna en slagsida, en övertydlighet och i allra värsta fall blir det smetigt och sentimentalt. Men när det stämmer, när den grundläggande medkänslan faktiskt blir till ett litterärt grepp i sig, kan stark litteratur uppstå.
Jag tänker till exempel på en författare som Hans Gunnarsson, som alltid är djupt solidarisk med sina ofta lite trasiga figurer. Jag tänker på höstens debutant Anna Ringberg, som i romanen ”Boys” oändligt inkännande skildrar en av samhället utstött äldre man och hans hund. Och nu finns ännu en bok att lägga till de tidigare: Anton Marklund, som i ”Djurvänner” för oss in i en familj som är präglad av den 17-årige sonen Johannes autism.
Johannes är intelligent, men inte på ett sätt som fungerar i en så kallat normal omgivning. Han kan inte hålla isär de mest elementära begrepp, han reagerar inte som man skall eftersom han inte förstår samband. När hans älskade morfar hittas död hemma blir han till exempel mest glad över att han blivit lovad att ärva morfaderns kamera, och han börjar omedelbart fotografera morfaderns döda kropp. Ändå har hans kärlek till morfadern inte gått att ta miste på.
En dag kommer Johannes hem från särskolan med blodiga händer och ger sin mamma en tusenlapp. Han förstår inte varför hon inte blir glad.
Men ”Djurvänner” är bara till en tredjedel Johannes berättelse. Han blir navet som håller ihop den, men historien berättas ur tre olika berättarperspektiv; mammans, pappans och Johannes eget. Skulle jag utnämna en egentlig huvudperson skulle det bli Mona, Johannes mamma som skildras med en osedvanlig nyansrikedom. Hon är en rastlös kvinna som flyttat från Malmö till ett litet samhälle i Västerbotten, gift sig med Lennart som hon älskar djupt men inte riktigt förstår sig på – och vice versa.
Mona är känslig och grubblande, hon har en gudstro och ser på livet som en rad filmscener. I porträttet av henne finns ett enormt spektrum av nyanser; det är inte ofta man möter så sammansatta och levande personer i en debutroman.
Lite sker detta dock på bekostnad av de andra personerna i boken. För även om den inbundne fadern, bilmekanikern Lennart och den autistiske Johannes är mångfacetterat skildrade de också, så är det Mona som står ut – så till den grad att de andra ändå förblir lite av bifigurer.
Det är inte bara personskildringarna som gör ”Djurvänner” till en så genomarbetad roman. Anton Marklund är också en känslig skildrare av vardagen i ett litet samhälle, en subtil observatör av klasskillnader och en författare som förmår att arbeta med tydlig symbolik utan att det blir konstruerat. En av bokens återkommande bilder är överkörda djur; djur som måste barmhärtighetsdödas. Marklund väver en intrikat symbolväv kring djuren, den utsatte och mobbade Johannes och hans oförmåga att fungera i ett normalt sammanhang. Men framför allt tecknar han bilden av en familj som fogas samman av sin utsatthet – för att det helt enkelt inte finns något annat alternativ.
