Hemmet ska vara en borg, men hos Tilda är det obehagligt stelt och alla dörrar är stängda. Tildas bästa kompis har flyttat och hon är därför inte heller trygg i skolan.
När Jesper kommer in i hennes liv förändras allt. Hemma hos Jesper driver man med varandra utan att bli arga och Tilda börjar förstå att det i en del familjer kan vara ofarligt att säga vad man tycker.
Lajv är också viktigt, att få spela någon annan som man hellre vill vara. Men den viktigaste upptäckten för Tilda är när hon inser att någon mer i hennes familj gråter tyst om kvällarna.
Sofia Nordin är ungdoms- och vuxenboksförfattare och det finns likheter mellan hennes böcker trots de olika målgrupperna. I både den tidigare ungdomsboken ”Förlåt Elina” och i vuxenboken ”Utanmyr” krossas illusioner om människan som kollektiv. Sofia Nordin avslöjar omedvetna strukturer vare sig de förekommer i ett påtvingat kollektiv som en skolklass eller hos människor som frivilligt bosätter sig tillsammans i Norrland.
I den nya ungdomsboken ”Natthimmel” visas kärnfamiljen som kollektiv ur en annorlunda synvinkel och boken driver mig till insikten att det ibland är med sin egen familj som det är svårast att tala om viktiga saker. Detta är bokens stora behållning: att den slår sönder bilden av familjen som i en cornflakesreklam där man bara ler och älskar varandra.
Det är inte några snaskiga eller groteska hemligheter som avslöjas bakom de stängda dörrarna i Tildas familj i ”Natthimmel”. Föräldrarnas svagheter skildras genom Tildas känsliga blick. Hon beskriver deras monotona rörelser, hur pappa ser längtande ut genom fönstret och hur hans smala nacke ser så ensam ut i den stora soffan.
Den enda som förblir overklig i boken är Jesper som alltid är lika snäll, söt och säger rätt saker vid rätt tillfällen. Jesper är så mogen och perfekt att jag själv vid femton års ålder förmodligen hade blivit livrädd för honom. Men viktigare än utforskandet av illusioner är romanens enkla och fina skildring med det tidlösa budskapet om att vi oavsett ålder behöver varandra.
